Det var morgonens första buss skulle jag tro, och det var ytterst få passagerare på de illröda sätena. Jag tog en fönsterplats, jag har alltid gillat fönsterplatsen på bussar. Bara tanken på att sitta i gången och vara tvungen att se över någons axel för att kunna se ut genom fönstret gav mig de klaustrofobiska känslor jag aldrig mer i resten av mitt liv vill uppleva. Nej, nu var det någon annan som skulle bli tvungen att se över min axel, vilket i och för sig inte var bra det heller. Den där känslan av ovisshet, stirrar han på mig eller genom fönstret, var inte att föredra men i detta fall var det det bättre av två relativt usla alternativ. Bussen svängde, bromsade, gasade och svängde igen, vilket lugnade mig förvånansvärt. Det var något nästan hjärtslagsliknande som pulserade i varje manöver denna Herkules till busschaufför gjorde som fick mig att lägga mitt liv i hans händer. I den stunden varjag övertygad att jag skulle följt honom till döden, om det var så här behagligt så kunde det inte vara så illa. Vid ändhållplatsen där jag steg av möttes jag av en hord av folk kombinerat med galna försäljare, det var någon form av mässa. Vad är det här, frågade jag mig själv när jag klev av bussen, men hann inte tänka mycket mer eftersom gubben framför mig rasade in i min famn baklänges. Det nedersta trappsteget på bussen var ett jobbigt steg att ta tydligen, det var i alla fall den förklaring gubben var villig att ge mig för olyckan. Jag ska inte ljuga, jag var skitförbannad, det var ju inte varje dag man praktiskt taget fått en adoptiv-pensionär slängd i famnen på det där sättet. Ursäkter haglade från gubbens käft tillsammans med droppar av gamling-saliv. Jag var den perfekta gentlemannen trots mitt sinneshumör, jag sög in alla hatiska fragment ur min uppsyn och kvar fanns enbart hjälplöshetens patetiska ansiktsuttryck. Men sluta någon gång då för fan, tänkte jag samtidigt som jag förklarade för honom att ingen fara skett och att jag inte alls kände mig förnärmad. Undrar var som skulle hända med gubbens ansikte om jag skulle ge han en jävel rakt över näsan, kom jag på mig att tänka bakom mitt ömkliga leende. Jag rättade genast till mina tankegångar till det politiskt korrekta och sade något i stil med;
- strunta i mig, är du säker att du är okej?
Vilken jävla löjlig fråga, jag skämdes enbart för yttrandet, men lät det gå obemärkt förbi..
- jaja, ingen fara alls, nästan skrek han ut av chock. Hur ska jag kunna göra det här rätt för dig, jag menar, finns det något jag kan göra för dig? Du kan få en slant för besväret…
han fumlade efter plånboken i rockfickan. Jag medger att jag väldigt gärna ville säga tack och ge mig av med lite lättförtjänta, men rättvist fördelade pengar, men folk stod runt oss och tittade på med spänning i blicken för att se vad jag skulle göra.
- nej, nej, inga pengar behövs för mig. Jag klarar mig alltid, jag är bara glad att jag kunde hjälpa till.
Jävla idiot, tänkte jag för mig själv. Mina tankar rasade i skallen och jag stod ovetande om omvärldens händelser i sökandet efter superlativ till gubbjävel. Mannen skakade min hand och började gå sakta bort från bussen. Efter ett par steg vände han sig om och tog min hand.
- kom nu, vi ska hitåt.
Jaha, vad nu, tänkte jag. Vad fan gör gubben? Släpp mig för fan, jag vill inte gå någonstans med dig. Men jag sade ingenting utom;
- jag hinner inte, tyvärr. Jag måste hem och äta.
Gubben tittade på mig med förundran i blicken och jag undrade vad det var han funderade över.
- har du inget minne? Frågade han mig.
- Vad menar du?
- Jag bjuder på maten idag som tack.
- Va?
- Ja, du gillar väl köttfärslimpa, frugan är en underbar kokerska och gör en underbar limpa.
Hade jag lovat gubben att äta middag med han och hans jävla fru? Inte en chans!

Köttfärslimpan smakade himmelskt faktiskt och efteråt bjöds det på ris a la malta. Minnen for genom mitt huvud från den tid jag suttit med min farmor och delat en portion av hennes världsberömda ris a la malta.
- Är du inte glad att du kom med nu då?
Gubben log nöjt och mätt från andra sidan bordet med en gammal nystoppad pipa i käften.
- det var hur gott som helst, sade jag nöjd med min kommentar.
- det är inte över än, sade han, vänta du bara…
- vad menar herrn? Frågade jag och insåg att jag aldrig skulle kunna pressa ner mer av något annat än en liten whiskey kanske.
- Jo det är så, jag hoppas du inte tar illa upp, men när frugan såg att jag plockat med en middagsgäst så insisterade hon på att slå en signal till Lina.
- Vad menar du, vem är Lina?
- Förlåt, det är vår yngsta dotter. Jo det är så att Lina nyligen separerat från sin sambo och vi tänkte…
Har gubben suttit här och planerat någon sorts sammanföring mellan en total främling och hans dotter. Hur fan ska jag kunna ta mig ur det här. Hur fan vågar han, jag har tamejfan aldrig gått med på det här, jag måste dra härifrån. Som någon jävla såpa, inte fan kan han förutsätta att jag ska gå med på att träffa någon dotter enbart på grund av en liten ynka bit köttfärslimpa. Jag menar den var god, men någonstans måste jag fanimej dra gränsen.
- hej, det är jag som är lina.
Vad var det, var det någon som sa något. Jag såg upp från bordet och möttes av blicken från två vackra gröna ögon som log mot mig. Problemet var bara att resten av henne påminde mer om den skrynklige småfete gubben än en tjej.
- Hej, Martin…
- så det var du som fångade min gamle far på bussen, det hade kunnat sluta illa.
Jag ska berätta för dig vad som slutade illa jag, den här middagen. Flytta dig nu, jag tål knappt att se på dig, tänkte jag tyst för mig själv och den lilla röda varningslampan tändes inuti mitt huvud, varning, kod röd…
- Ja, det var… öh jag, sade jag lite förmätet.
- Vi kanske skulle lämna ungarna ett tag, sade den gamle.
Nej för fan, gör inte det. Inte med henne, jag kan ta din fru istället, lämna henne… och så stod vi där mitt emot varandra, helt ensamma och den där tystnaden slog in.
- vad sa du att du hette? Var jag tvungen att fråga eftersom jag inte lyssnat så noga innan.
- Lina, sade hon med lite reservation i rösten.
- Du, jag ska vara ärlig Lina. Jag är upptagen och kan inte inleda något. Jag vet inte vad din far eller mor sagt till dig, men jag måste verkligen gå nu. Vi kanske syns någon gång.
- Om jag ska vara ärlig så kom jag för köttfärslimpan, sade hon. Jag är student så jag tara varje chans jag kan att avnjuta en gratis middag. Dessutom älskar jag morsans limpa.
- Den är grym, kontrade jag.
- Visst är den? Ja, i alla fall så skulle jag inte ha något emot lite sällskap under tiden.
- Under tiden, frågade jag lite ovisst.
- Medan jag äter, menar jag. Vet du inte att man aldrig ska låta en dam äta själv.
Vilken dam då, tänkte jag för mig själv. Jag vet inte om man kan kalla kreatur för damer, men jag antar att du syftar på dig själv. Det är väl kanske inte ditt fel att du inte vet om att du föddes av en illaluktande mjölkko riktigt än.
- jaha, skrattade jag mitt vackraste tillgjorda kvävda medlidande skratt, det är klart, vad dum jag är.
Där satt jag och såg denna skapelse äta sitt kött och jag måste medge att hon i alla fall åt som en normal människa. Ju längre tiden led desto mer övertygad blev jag att detta mina vänner var en av de skummaste kvinnor jag sett och varit i närheten av. Jag visste redan då att jag konstigt nog skulle tappa bort hennes telefonnummer som hon senare skulle ge mig. Jag skulle vara fri från henne och om jag någonsin skulle se henne igen så var det bara flykt som stod som alternativ. På liv och död, Aldrig mer!