Natten var här och sömnen som jag såg den existerade fanimig inte just nu. Jag låg vaken och det var första onsdagen i maj, vintern var officiellt över. Hyresvärden hade tydligen stängt av värmen för att spara lite av de pengar han fått av staten för att driva det område där jag bor. En usel idé om man frågar mig, nu ligger jag här i en säng sömnlös på grund av den förbannade kylan. Jag överdriver inte om jag säger att det var på randen till minusgrader. Jag kunde inte somna, men det kanske var lika bra, för jag var på ett barnvaktsuppdrag åt en god vän som med kort varsel blivit bjuden på teater av en arbetskamrat som tydligen inte kunde hitta något bättre att lägga pengarna på. Det var tydligen premiär av nån obstinat pjäs, fulla paketet med kändisar och tv-bevakning. Jag frös som ett naket spädbarn strandsatt mitt på Antarktis där jag låg i denna främmande säng som jag ändå kände så väl och jag tänkte på Sofia. Vad gjorde hon just nu, sov hon eller var hon ute på stan och frös med sina vänner, ungefär som jag? Jag tror att jag ringer och kollar för säkerhets skull, bara för att vara säker. Jag hankade mig upp ur sängen men var redan påklädd under täcket, fan vad kallt det är sade jag för mig själv medan jag lunkade mot telefonens egna utrymme i storrummets innersta vrå. Jag gick förbi och kollade till lilla Henke på vägen, han sov som en stock i sin varma inbjudande spjälsäng för han hade nämligen utrustats med en elektrisk filt av sin bedårande mamma. Jag saknade i den stunden en sån mamma inatt som kunde värma mig, men det var längesen jag flyttat hemifrån, jag tror att det var för typ nio år sen… ja, något i den vägen är det i alla fall.
När jag lämnade det ljusblå rummet fick jag en impuls, nästan en av dessa välbekanta tvångstankar som gäckat mig för ett par år sen, jag var så avundsjuk på denna vidrigt oskyldiga lilla unge att jag nästan ryckte den förbannade filten av honom innan jag gick. I storrummet stod telefonen och väntade på mig, det var en sån gammal sak med en plastplatta som man då skulle snurra olika långt på beroende på vem man ville ringa. Fan, en sån var länge sen man såg, tänkte jag och mindes en sekvens ur min barndom när det var vanligt med dom i hemmen. Hos oss hade vi två stycken, en svart och en orange, vilka mamma alltid stod och pratade med pappa i. Hemma hos oss var det nämligen så att pappa jobbade dubbla jobb, varför förstod jag aldrig, men idag antar jag att det berodde på vår ekonomi.
Nåja, nu stod jag där och skulle ringa Sofia, men ryggade tillbaka från luren när jag insåg precis hur förbannad hon skulle bli över att jag ringer och kollar henne. Jag visste precis vad hon skulle säga:
- Du litar aldrig på mig, jävla idiot!
Skulle jag ta den smällen eller skulle jag bara ge fan i det?, som jag såg det förlorade jag i vilket fall som helst. Pang!, skrek det från hallen. Jaha, tänkte jag, nu var tidningen här också och funderade en stund på den stackars människa som slets ut i natten för att leverera dessa. Man kanske skulle bjuda in karln på en värmande kopp kaffe, tänkte jag och gick för att hjälpa denna man eller kvinna som förmodligen frös så in i helvete och nog skulle uppskatta en varm kopp kaffe, eller te om kaffe inte dög. Där i hallen stod dörren, en massiv trädörr, jag vet inte om det kan ha varit ek eller björk eller vad fan träslag som helst. Jag låste upp dörren och stack ut huvudet, men brevbäraren som kanske skulle ha blivit min nye vän för en timme eller två var borta. Jag tittade en våning upp för att vara säker, men ingen brevbärare där heller. Jag erkände mig besegrad och gick in igen, in i värmen om det inte varit så kallt!
Då kom det, jag fick en idé! Fan vilket jävla geni jag är, sade jag för mig själv och insåg genast att jag hade tur att ingen annan var där att höra mig prata med mig själv, vad patetiskt…
Brevbäraren trivdes nog med att vara anonym, han var nog inte intresserad av att prata med en så tråkig kille som jag, detta kom som ett gevärsskott i min skalle. Jag slår ju bara fyrkant trettioett fyrkant så vet hon ju fanimig inte att det är jag som ringer! Ojojoj, vad smart. Det tog mig kanske en tiondels sekund att lyfta luren och slå den magiska koden följt av de siffror som utgjorde numret. Om hon var hemma och svarade kunde jag ju alltid lägga på. Kopplingstonen kom och det tutade med jämna mellanrum, nu var jag på helspänn. Fyra signaler tog det innan en mycket trött Sofia svarade.
– hallå?, Sade hon.
Jag var överlycklig, men sade ingenting. Jag var knäpptyst.
– vem är det?, hördes i andra änden av linjen.
– hallå?, försökte hon igen, men det verkade som om det inte fanns någon där.
Nu visste jag att hon var hemma och mådde bra i alla fall, då kanske jag kunde sova i natt när det orosmomentet var borta.
Hon gäspade högt i luren, högt, länge och nästan belåtet.
- god natt pappa, sade hon och lade sen på luren.

Efter det beskedet tog det inte lång tid innan jag lyckades somna. Jag satt och såg på testbilden på tv: n när jag slocknade, jag kände inget av det men kaffekoppen jag sippade ur föll till golvet och skrek ut ljudet av krossat porslin. Man ska inte tro att jag vaknade för det, utan jag vaknade mycket senare av ett telefonsamtal. Jag svarade och hörde en röst säga:
- hej Martin, är det okej om jag sover borta inatt, klarar du av att skicka Henke till dagis i morgon?
Jag reagerade efter ett par sekunder, jag var ju nyvaken och förvirrad varför biltutan i drömmen lät som en telefon. Tillslut greppade jag läget och svarade segt:
- va?, jaha… jo, men det funkar nog tror jag.
- fan vad snällt av dig Martin. Han ska med ettans buss vid halv nio, okej?
Jag fattade inte alls vad hon sa, men skrev upp det på bordsskivan bredvid telefonen och mumlade:
- Mmm… jag fattar galoschen. Ciao!
Luren föll till golvet och det tog ett tag innan jag reagerade på det, men det brydde mig minimalt. Jag var fortfarande nyvaken, klockan var halv fem, och jag tänkte fan inte missa den här chansen att sova ett par timmar till innan ungjäveln skulle väckas. Det funkade tillslut, där i kylan att somna och jag återgick till min bilfärd mellan natten och evigheten.

I kylskåpet fanns det mesta i frukostväg, men jag var inte det minsta sugen på nån mat alls så jag ställde bara fram lite mjölk och flingor till Henke. Själv passade jag på att filosofera lite innan bussen var här, bland annat på dagens aktiviteter. Jag undrade vad som denna nya dag skulle erbjuda just mig. Jag var sysslolös och därmed helt utlämnad till ödet, jobbet var ingen mening att gå till. För tre månader sen sade jag till min chef:
- See ya later miss Johnson.
Varpå han replikerade med en tio minuters lektion att han inte uppskattade att, ja jag skulle i alla fall passa mig jävligt noga så jag inte blev uppsagd. Det var jävligt onödigt att komma dragandes med en sån kommentar, tyckte jag. Efter det har jag aldrig sett den mannen igen, vilket gjorde mig sinnessjuk av lycka. Jag sade upp mig med besked, eller snarare helt utan besked. Vem fan trodde han att han var, den jäveln! Han ska ha tur att jag bara gick och inte sopade på han i skrevet. Jag blev mer och mer upprörd när jag tänkte på det, så tillslut satt jag där vid matbordet och sjöd av hat. Jag märkte inte att husets fru kom hem, det uppfattade hon som väldigt underbart underhållande.
- hallå, var är du egentligen?, sade hon och tog tag i en tova i mitt hår.
Jag blev helt förstummad av skräck tills jag förstod att det faktiskt inte var någon brutal mördare med samurajsvärd som stod där utan att det faktiskt bara var Elisa, denna bedårande vackra människa som tidigare smekt mitt hår på en mer regelbunden basis.
- oh, fy fan vad du skrämde mig gumman, är du redan hemma?, svarade jag på den fråga som jag egentligen inte hörde alls.
- finns det nån frukost?, frågade hon samtidigt som hon pussade Henke på kinden och viskade i hans öra att hon saknat honom.
Jag svarade inte på frågan utan kontrade med:
- varför är inte vi tillsammans fortfarande? Vi som passade så bra tillsammans, det sa ju alla som träffade oss. Kan du svara på det?
- Jag orkar inte nu…, var det enda svar som gavs på en så viktig fråga.
Nehe, tänkte jag och satt tyst för mig själv och begrundade vad det kunde betyda. Hade hon förträngt det helt eller vadå?
Elisa följde Henke till bussen och under tiden passade jag på att diska, hon ska nog få se, tänkte jag medan jag diskade helgens smutsiga disk, jag kan diska jag…