Mannen är gammal nu
Urverket vrides

Visaren vilar
Timmarna ilar...


Döden har timglaset ställt
Vid mitt glas
Och kring buteljen
Har han stött sina pilar


Törstig jag skådar
Min dammiga stjärna och sol

Du vandringsman, hör nu min basfiol


Movitz, din tjänare vilar


Ljuvliga sköte, klaraste barm!

Så sorgligt mitt liv föröddes
Som gav min far, den sveda och harm
Vällust i den säng där jag föddes

Men jag ska djupt sova i minnena som jag förträngt
Så sjung Movitz, sjung om hur ögat mitt grät
Till de liv som ströddes


Min ranglande skugga, min sovande min
skapad för Dionysos att gå till hända


Movitz, låt bland mina söners ben
föra vidare detta stoft
låt det i luften spridas



Movitz, din tjänare vilar

Aldrig mer...