Hur kul det än hade varit så var, den nu 30-åriga Sanna, tvungen att gå hem. Det blev mörkare och mörkare.
– Hej då! ropade hon till alla vänner och väninnor som stod samlade i hallen för att säga
farväl.
– Hej då! ropade alla i kör.
Sanna tog ett steg utanför dörren och skulle just stänga den bakom sig då Gustav klämde sig ut genom dörröppningen och ställde sig med henne. Han tog henne i armarna och lutade huvudet framåt mot hennes. Han log och sa
– Jag… jag är bara så glad att du mår bra. Om du skulle stöta på problem med honom igen så hör av dig, okej?
– Ja det är självklart att jag gör! Men efter allt detta så behöver jag nog inte oroa mig lika mycket, sa hon med en tröstande röst.
Gustav borstade sitt långa röda hår ur pannan och småskrattade
– Nä, det är nog sant. Men kom ihåg att jag alltid kommer att finnas här… och alla andra också såklart, lade han kvickt till och himlade skämtsamt med ögonen och skrattade till.
Sanna log, pussade honom på kinden och med sin blick stavade hon orden ”Hej då, Gustav”
Hon klev ner från terrassen och fixade till sin bruna hästsvans, vände sig om och vinkade till Gustav som stod kvar och log. Han vinkade tillbaka och klev sen in i huset som gav ifrån sig dånande skratt och hög musik.
Sanna gick längs med uppfarten och svängde vänster där hon fortsatte längs gatan bort mot busstationen. Det märktes att det skulle bli en kall natt.



Hon slogs utav en stark chock när hon fann sig själv sittandes på den vita IKEA-stolen, i det vita ombytesrummet i sin vita bröllopsklänning. Var detta verkligen rätt val? Bara 28 år gammal och skulle nu gifta sig. Efter allt stöd från sina vänner så kan man undra om ångesten verkligen kan vara acceptabel.
– Sanna? Hur mår du egentligen? sa en kvinna som stod framför henne, Sanna kunde inte
placera rösten i det tillståndet som hon var i. Hon tittade upp.
– Mamma! Hon slängde sig i armarna på Pia.
– Men lilla gumman, hur är det?
– Jag tror jag håller på att få en ångestattack, sa hon med gråten i halsen
Pia log och tog sin dotter till sin varma famn.
– Vet du vad, Sanna? När jag gifte mig med din pappa, så hade jag världens ångestattack jag med. Jag var på väg att springa ut genom dörren. I klänning och allt.
– Är det sant? sa sanna och såg förvånad ut.
– Åh ja!
Pia gjorde det hon var bäst på i hela världen. Hon fick Sanna att le.
– Men vet du vad, efter att min mamma kom in och pratade med mig så här, gick allting mycket bättre. Allt du behöver veta är att om någonting går åt skogen så finns någon där som kan hjälpa dig. Och det har du.
Sanna log och torkade sina tårar.
– Så ja. Kom nu så ska jag hjälpa sig med sminket, sen är det ju dags. Sen ska du gifta dig!
Efter att allt smink hade applicerats så stod hon redo bakom kyrkdörren med sin pappa, hållandes hennes arm. Dörrarna öppnades, orgeln spelade och hon började gå bort mot altaret. Hon kunde inte sluta le. Längst bort vid altaret stod han, ängeln. Räddaren. I sitt korta bruna hår, klena armar, halvflintiga huvud, smala läppar, stora ögon. Han var så vacker.



Ljudet från musiken som kvävdes av husets väggar och tak blev dovare och dovare allt eftersom Sanna kom närmare och närmare busstationen. Att ha en fest i sin ära i en situation som denna var egentligen lite opassande. Men vad fan, hon hade ju haft kul och hade nu mycket lättare att glömma bort rättegången, slagsmålen och allt annat skit som han hade tagit henne igenom. Hon tänkte på hur glad hon var att hon hade Gustav nu. Hon tänkte på hans fina hår, kropp, ansikte och själ.
Helt plötsligt kom det. Det började som ett smått leende som gick över till ett brett leende, som i sin tur gick över till ett gapskratt, av glädje. Allting var över. Efter två år kan hon äntligen leva lugnt. Hon gick bäst hon kunde de sista fem metrarna till busstationen, hon satte sig ner, drog en sista suck, bara log och torkade sina glädjetårar.
En buss passerade på andra sidan gatan. Då kan det inte dröja mycket längre tills bussen kommer hit, tänkte hon. Bussen som hade kört förbi tvärstannade och dörrarna öppnades.
– Jävla idiot! hördes från bussen när en man steg av. Mannen var klädd i sliten parkas och jeans. Hans ansikte var skuggat av huvan som han hade fällt upp när han steg av, men han såg på Sanna, det var säkert. De två stod och såg på varandra i ett tag och mannen började gå med snabba steg mot Sanna. Pulsen steg och rädslan ökade lite för varje steg han kom närmare. Efter några sekunder var han precis framför henne, bara stod där. Han tittade på hennes hals.
– Hej? sa Sanna och hoppades på ett svar i form av en fråga om vägen till en adress eller
liknande. Efter det gick allt så snabbt. Han tog henne i jackan och tryckte upp henne mot glaset i busskuren. Hon blundade.



– Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Patrick: Vill du ta Sanna till din äkta maka och älska henne i nöd och lust?
– Ja. Han log.
– Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Sanna: Vill du ta Patrick till din äkta make och älska honom i nöd och lust?
– Ja. Hon log.
Sanna lade ifrån sig buketten och Patrick tog emot ringen från sin best man och vän Gustav.
– Låt nu denna församling höra era löften. Han tittade på Patrick och började säga löftena bit för bit och Patrick sa efter.
–”Jag, Patrick”
– Jag, Patrick
–”tar dig, Sanna,”
– tar dig, Sanna,
– ”nu till min hustru”
– nu till min hustru. Han började gråta.
– ”att dela glädje och sorg med dig”
– att dela glädje och sorg med dig
– ”och vara dig trogen”
– och vara dig trogen. Han började skratta.
– ”tills döden skiljer oss åt.”
– tills döden skiljer oss åt.
De såg på varandra, i evigheter. Bara log, grät. Tillsammans. Som de alltid skulle göra.



– Ge mig dina nycklar och plånbok din jävla hora! röt han i hennes öra och slog till henne
med knuten näve på ögat. Sanna började sparka och skrika men skriket hävdes kvickt när han satte handen för hennes mun. Hon riktade in en spark mot hans skrev och tog i allt vad hon kunde. Han släppte taget om henne och föll ihop med ett stön och flera hostningar. Sanna började springa, in i gränden, ut på nästa gata, in i nästa gränd. Det tog inte lång tid innan hon hörde fotsteg bakom sig.
– Stanna din jävla fitta! Stanna! hördes med en mörk röst bakom henne. Hon ökade farten. Det gjorde han med. Efter att ha sprungit ungefär tre gator så hann han ikapp och tog tag i hennes axlar bakifrån, slängde runt henne ett varv och sen in i en mörk och smutsig gränd. Hon slog i marken med en smäll och rev upp hud på hennes händer när hon använde dem för att försöka dämpa fallet.
Mannen vände henne så att hon låg på rygg och satte sig i gränsle över henne, delade ut slag efter slag mot ansiktet. Det som tidigare hade varit Sannas skrik hade nu ersätts av ansträngningar för att kunna göra några ljud över huvudtaget. Slagen upphörde och mannen tittade på henne. Han drog av sig luvan bara för att visa rånarluvan som satt där under. Han började leta i Sannas fickor men hittade ingenting. Han fick dra sig själv till att fråga.
– Var är nycklarna? Var är plånboken? lyckades han klämma ut genom sina flås. Han fick inget svar. Bara blod som bubblade i takt med hennes andningar och hennes händer som försökte samla styrkan att nå upp mot hans ansikte.
– Nähä? Inga nycklar? Han började andas tyngre och tyngre.
– Var fan är de?!
Inget svar.
Han letade vidare, hittade plånboken i Sannas innerficka. Han reste sig upp och började gå iväg. När han nådde gatan så stannade han, vände sig om, tittade omkring. Sen kom han tillbaka. Tog tag i Sannas armar och drog henne längre in i gränden. Han stannade efter ungefär fem meter och släppte taget. Han gick ett halvt varv runt henne och böjde sig ner. Han började knäppa upp hennes byxor och viskade.
– Du förtjänar det här.



Hon hällde upp den sjätte och sista drinken, ställde allt på en bricka och lyfte den. Hon plockade upp den för att gå ut på verandan igen, men tappade allting när hon vände sig om och märkte att Patrick stod där. Hon skrek till av rädsla.
– Patrick! Skräms inte sådär! sa hon med en smått anklagande ton.
– Förlåt! skrattade han. Jag kom bara på att jag inte har gett dig din present än. Han sträckte över ett litet ljusblått paket.
– Grattis på 1-årsdagen, älskling.
Sanna såg glatt överraskad ut och tog emot paketet med orden
– Patrick! Det hade du ju inte behövt göra.
– Det är klart jag hade! Du hade ju en till mig, sa han och log samtidigt som han kliade sig på sitt nyrakade ansikte. Öppna det nu!
Hon öppnade försiktigt paketet och såg på innehållet, en ask. Hon öppnade asken. Inuti låg ett halsband. Ett silverhalsband med en diamant på, lika stor som en tumme. Hon satte ena handen för munnen och såg på smycket med vidöppna ögon.
– 18 karat. Tycker du om det?
Hon kunde inte sluta titta på halsbandet.
– Det är underbart! Hur har du haft råd med det här?
– Jag fick spara ett tag bara. Men du tyckte om det?
Sanna nickade och log stort.
– Vilken tur, sa Patrick och log tillbaka. Ta på det och gå ut till gästerna, så fixar jag upp här.
Sanna slängde sig i armarna på Patrick och sa.
– Jag älskar dig!
– Jag älskar dig också, sa råttan till örnen.
Patrick älskade att sätta Sanna på piedestal och göra henne till gud i så många anseenden som möjligt. Att säga så var hans favoritsätt. Han hade plockat upp det ifrån en bok som han läste när han var liten. En bok som sedan ett gäng mobbare på hans barndomsskola rev sönder. Han fick aldrig tag på en ny.
Sanna gick ut på balkongen och satte sig bland gästerna. Alla gästerna reagerade på halsbandet, frågade alla sorts frågor om det. Alla förutom Gustav, han bara satt kvar. Såg Sanna djupt i ögonen. Sanna tittade tillbaka.



Mannen ställde sig upp och drog på sig sina byxor igen. Han tittade på Sanna, som inte längre gav ifrån sig några ljud. Hon bara låg där, tittade upp i himmelen. Snyftade. Mannen började gå runt i cirklar och stannade sen igen. Han tittade på Sanna och skrattade.
– Jag tror jag vet vad du tänker. Du tänker att jag är en hemsk man. Det gör du, eller hur?
Inget svar.
– Jag är ingen hemsk man. Jag ville bara hämnas, få lite tillbaka. Efter allt hemskt som har hänt mig. Jag vet vem du är. Vet du vem jag är?
Sanna kunde inte placera rösten i det tillståndet som hon var i. Mannen hade fortfarande rånarluvan på sig.
– Du har inte listat ut det än eller hur? Jag ska ge dig en ledtråd. Gissa varför jag vill ha dina nycklar. För att jag vill komma in i ditt hus såklart. Och vad finns i ditt hus?
Sanna kunde inte förmå sig själv att säga ett ord.
– Mitt halsband. Jag vill ha tillbaka det.
Sanna tittade upp. Mannen gick längre in i gränden och plockade upp en glasflaska och krossade den mot en av väggarna så att bara flaskhalsen och skarpa kanter var kvar. Han gick tillbaka mot Sanna än en gång satte han sig gränsle över henne. Han tog av rånarluvan och viskade i hennes öron.
– Jag älskar dig, sa råttan till örnen.
Sanna grät. Han höjde flaskan och fällde en tår.
Flaskan landade i Sannas bröst. Allting blev vitt.



Sanna kunde inte sluta gråta. Efter ett och ett halvt års äktenskap och Patrick hade redan hittat en annan. Han hade varit borta i en timme mer än han skulle, som så många kvällar tidigare. Eftertexterna rullade till Closer och nu fanns det inget kvar att göra mer än att vänta.
Telefonen ringde. Hon torkade sina tårar och svarade.
– Hallå?
– Tjena, det är Gustav.
– Hej, Gustav. Sanna drog kvickt in luft genom näsan
– Hur är det?
– Bra, hon snyftade en gång till
– Är det säkert?
– Ja.
– Okej. Är Patrick hemma?
– Nej. Nu kunde hon inte hålla det tillbaka längre, Sanna bröt ihop och började gråta igen.
– Sanna? Vad är det? Jag kommer över!
– Nej, Gustav vänt…
Gustav hade redan lagt på.
En halvtimme senare dök Gustav upp i dörren. Sanna hade slutat gråta, men var fortfarande röd i ögonen, och sminket var helt utsmetat, hennes bruna hår var en röra. Men hon log vänligt ändå.
– Hej, Gustav.
Gustav bara stod där. Såg henne i ögonen, djupare än någonsin förr.
– Hur är det? frågade han
Sanna hann inte svara innan han hade slängt sig över henne. Han höll om henne, kysste henne på halsen, kinden, pannan. Sanna kysste tillbaka. Tillslut låg de där under täcket och skattade tillsammans. Gustav skrattade mest.
– Jag kan inte tro att det här hände… På ett bra sätt menar jag! Jag menar… jag har tänkt på det så länge att jag inte längre trodde att det skulle hända, sa Gustav och log mer än vad
han någonsin gjort.
– Jag vet, det är jättekonstigt, svarade Sanna och log bäst hon kunde, för hon älskade Gustav, men detta var ju fel. Det insåg hon.
– Men Gustav?
– Ja?
– Vet du om Patrick gör likadant mot mig som jag gör mot honom nu?
Gustav slutade le och blev tyst en stund. Tänkte. Till slut svarade han.
– Ja, det gör han. Han förtjänar inte dig.
Sanna log inte, inte heller grät hon. För allt hon vet så har ju Gustav sagt det för att få henne att må bättre.
– Ångrar du dig? frågade han med en förväntansfull blick.
Innan hon hann svara så stod han där. I sin nya parkas. Bara såg på dem när de låg där. Helt nakna. Sanna såg på honom. Grät inte, log inte. Bara såg på honom.
– Förlåt, sa hon.
Patrick gick utan att säga ett ord. Gustav vände ansiktet mot kudden och skrek något. Sanna grät.
Ingenting skulle någonsin bli detsamma igen.