Vindarna,
de Mäktiga Vindarna som aldrig vilar,
de som ständigt rusar runt intill vår jord,
men ock strax intill den stora Svärtan,
intigheten som myllrar av liv och kallas Rymd;

Kornblå, färglösa, svavelgula och rosa
......................rusar de runt, högt högt däruppe,
långt långt bortom vår räckvidd,
högt, högt ovanför vår fattningsförmåga.

de Mäktiga Vindarna som formar de Stora Molnen,
de Stora Molnen som talar till mig,
som berättar om himlavalvens väldighet,
om det skapande solljusets rikedom och räckvidd;

de Stora Molnen spelar och bländar, griper och tjusar;
ibland kommer de tätt tätt intill mig,
då viskar de, viskar om Kärleken och Döden.

"Ohjälplig" - mina vänner skakar på huvudet och log,
"Knäppstare" menar de toleranta med ett leende,
"Nej vad är det här? Herreminje vilket Usch!"
......................gnäller stelbenta formalister surt,
"Vansinne! Galen! Farligt!" morrar de grälsjuka,
...................... de fördömda, "Skjut honom!"

Men vad rör det mig?
Molnen talar till mig och det är nog.
Jag kysser en förbiilande vindpust som svar,
...................... en dag når den fram.


© 2006 Bo Ragnerstam