Ibland känner man verkligen att man vill kräkas.
När det gör så jävla ont. I magen eller bröstet eller därnånstans.
Varför vill jag kräkas när jag älskar så stenhårt?
Varför vill jag kräkas när jag är så älskad?
Att det kan göra så ont när jag, helt seriöst, är den lyckligaste människan på jorden.

Varför vill jag kräkas när jag verkligen inte ville kräkas?
Varför ska jag behöva vilja kräkas när jag inte alls vill behöva kräkas? Och på de flesta sätt inte alls behöver vilja kräkas.