Jag ska berätta en sak.
Jag ska berätta historien om min syster, min älskade Maria.
Jag ska även berätta om mig, och jag är er Johannes.

Min Maria föddes en gammal höstdag, och då det väderbitna året fått mig, min mor och min far att se de sämsta av dagar, fann vi äntligen nyckeln till ljusets port dit vi hade kommit för att stanna.
Min far var ung, min mor var yngre och jag var yngst av alla. Fram tills nu.
Nu hade Maria uppenbarat sig, och trots hennes ringa ålder spred hon så mycket kärlek till mig att jag mina nio år till trots, varje sekund önskade att hon vore mitt barn. Jag bevarade henne som min guide, min skyddsängel, min andra hälft.

Om dagarna tvingade mina föräldrar mig att gå i skolan. Två kilometer bort stod det och bjöd ut sig med slitna, mossiga plankor mellan två stora, om somrarna grönskande björkar; skolan.
Här hade jag alltid trivts bra, och jag kommer aldrig att glömma hur de färgglatt gnistrande kulorna stod sig i så vacker kontrast mot den dygröna marken. Vi spelade ofta kula, jag och de usla skomakarungarna Johan och Theodore.
Usla? Ja, jag filosoferar fortfarande i mitt förvridna mannasinne, hur det alltid kom sig att det fattades två kulor i min blodröda tygpåse efter varje sluten match.
Idag är Theodore död. Johan föll för sin fars lovord om ett hederligt och lyckligt liv som skomakare. Huruvida pass lyckligt tillstånd han befinner sig i vet jag inte, men då jag var en hejare på matematik i skolan och kunde med all säkerhet bestämma antalet kulor i min påse, så hoppas jag på motsatsen.

När jag fick min Maria, slet jag upp min blodröda tygpåse och lät alla kulor falla till marken för alltid.
Hon var en pärla, ett andeväsen som jag kände en övernaturlig samhörighet med, så fort hon stängde min mors dörr bakom sig.
Jag kände svartsjuka.

Efter Marias uppenbarelse förändrades min far till något som varken jag eller min mor sett förut. Han tycktes förtvina till en inåtvänd, grånad gammal man, och ibland fantiserade jag om att han var död och svunnen så att jag dagen då han väl gick bort, inte skulle komma att sjunka i en djupare sorg.
Min mor tycktes inte påverkas av hans plötsliga personlighetsförändring, hon tog hand om både mig och sin lilla dotter likt innan. Men till slut lyckades olyckan även svepa sitt mörka skimmer kring henne, och hon slutade till sist att tala.
Jag förblev densamma, men jag började hysa agg mot mina föräldrar allt mer eftersom tiden åldrades. Jag ifrågasatte dagligen hur de kunde föra två barn till världen och sedan inte bry sig om dem. Likgiltighet.
Jag var fast besluten att nu uppfostra henne som min egen, så som ett tack för att hon valde mig. Min mor kanske fortsatte att ge henne föda så att kroppen skulle forstätta sitt liv, men jag gav henne ändå dem viktigaste ingredienserna till oändlig harmoni.
Jag pratade med henne, visade henne, värmde henne, älskade henne. När hennes ljusa lockar lade sig som solstrålar kring ansiktet, var jag den som föste bort dem med ett vakande finger. När hennes djupt blå ögon tiltade och lät tårar droppa, var jag den som fångade upp dem och återförde ny gnista.

Jag gick alltmer sällan i skolan, jag föredrog att stanna hemma och ge ut lärdom om livet till Maria. Min mor och far sade aldrig någonting, men i deras ögon kunde jag se förståelse. De hade accepterat sin dotters nya övervakare, och snart såg jag mina föräldrar gå in i en alldeles egen värld, då de till slut lämnade oss ensamma i ett psykiskt stadie.
Jag älskade min syster, jag älskade både mor och far, men då jag fyllde tolv var jag innerst inne inte redo att ta på mig något större ansvar. Jag höll en mindre människa under mina vingar – vingar som fortfarande var färska och ouppslagna. Jag hade mycket att göra, jag hade mycket att se och utforska, och denna gången utan Maria. Min mor var numera hemmastadd i sin ärrade gamla gungstol, vart far var hade ingen någon aning om. Han försvann en solig dag i fjol med en flaska i högra handen och ett tygknyte fyllt med något okänt i den vänstra.
Honom fick jag aldrig mer se. Nils Brandt, femtiofem år gammal vid bortgång, för det är så jag minns det.

Efter min fars försvinnande, tycktes jag allteftersom veckorna passerade anta hans senare personlighet. Mina kinder färgades röda, mina ögon sloknade och jag blev en fårad tonåring. Jag tvingade min mor att ta hand om min älskade Maria, som jag fortfarande värnade skarpt om, men som jag såg som mer och mer som ett krävande ont. Jag såg på hur hennes ljuva lockar färgades mörka, hur hennes runda kinder tog form och dragen blev mer markanta. I mina ögon förändrades hon för varje sol som steg upp, för varje sol som steg ner. Hon växte ur sina fint sydda klänningar, hon åt mer mat än innan och hon började prata med mig.
Jag kände ett uppvaknande av stress i mitt psyke, och snart var jag inte Johannes längre. Jag var Nils Brandt, sargad och formad av olyckans rus.

Jag och min mor hade båda förlorat förståndet. Vi såg inte, vi märkte inte, och vi brydde oss inte. Maria, blott fyra och ett halvt år gammal, försökte sprida sin sötma men stod tillslut längst bort med gråten som sin enda vän. Och där ville vi se henne, vi livnärde oss på tystnad och ovilja i en negativ atmosfär. Nåde det lilla barn, som trotsade vår sjargång.

Maria Isabel Brandt
Född den 18 september 1900 – Död den 21 februari 1906

Jag har minnet kvar.
De kom från byn för att riva vårat hus. Min förstörda mor hade insjuknat i lunginflammation samma vinter, och dog en kort tid därefter. Hon efterlämnade inte mycket, ett litet hus i fattigt virke med tillhörande bord och stolar i ojämnt, mörkt trä. Jag sa åt dem att bränna ner all vår ägedom, för jag planerade ändå att pröva mina unga vingar och aldrig återvända mer. Det enda jag bad om att få behålla, var det kors min far en gång gjorde till mig av det allra vackraste träslaget. Jag var sju år gammal och grät blå floder en hel dag i april, då jag fann en råtta alldeles blodig och livlös i vår hemmagjorda fälla. Min far torkade mina tårar, genom att sträcka mig detta kors, och sedan dess har jag inte fällt någon sorg för livlösa kroppar igen.

En grop i marken var allt som fanns kvar. Huset var nedbrunnet och efterlämnade bara en förtvinande rök som förintades då den nådde himlen. Det hade snöat rikligt detta året, och vår gamla boplats såg nu ut som ett ställe där blod hade spillts. Gropen i marken utgjorde punkten för all den tysta hemskhet som Maria fört med sig. Hennes sprudlande uppenbarelse hade ljugit för oss, hon hade fört oss bakom ljuset och fått oss att bli bestialiska, omänskliga.
När de hittade hennes kropp utlöstes en kompakt tystnad, och livet stannade upp. Jag såg henne nu igen, liten och rar, med blonda lockar som färgats mörka av smältande snö. Hennes en gång så runda kinder, så sprakande röda, stod sig gråa mot snöns vita skrud. Ögonen så stora, var slutna i bevis på hennes eget slut.
Min mor hade alltid tyckt om Marias långa ögonfransar. Jag hade inte brytt mig, inte förrens nu. Snön hade lagt sig våt kring varenda frans och burit fram dess längd i all prakt och skönhet.
Jag blev mjuk och glittrande, jag blev nio år igen.

Jag hör det dova ljudet från kranvatten som skvalpar längst ett glas väggar. En ljus, liten kvinnohand blottar sig framför mina brinnande ögon, och i den kupade handflatan ligger två små, vita piller.
Jag ser henne nu, som den syster jag saknar så.
- Sona innan du försonas, älskade bror.
Min Maria försvinner in i den dimma jag sedemera kommer att vandra, år efter den dagen då de låste in en förvirrad pojke och erövrade hans oförtjänade frihet.