En morgon i oktober, idag om jag så minns rätt.
Jag satt på bussen på väg till skolan.
Vi passerade oändliga fält, sakta förmultnade av höstens påträngande kyla och fukt.
Då såg jag upp mot himlen, såg hur fåglarna lekte intill den stigande solen.
De landade på ett utav de oändliga fälten, strax intill en familj med svartvita kor.
Den vackraste utav korna, fick syn på de svarta fåglarna och styrde ett steg mot de alla.
Då, lyfte en fågel från marken och tog sina vingar och näbb upp mot skyn, och den sade: ”Livet är faktiskt inte alltid så svårt”.