Nu vacklar den, min barnatro,
här vid din sista bädd,
den som har sagt, att blott i ro
är livets slutfas klädd

för den som levt ett stilla liv
och hederligt gjort sitt,
och vikt från buller, bråk och kiv
och vandrat rakt och fritt.

Men nu sen femton långa dygn
jag suttit här invid
och hört din plågas rosselstygn
och lyssnat till din strid.

Är det belöningen du får
för levnads redbarhet
och kamp i alla hårda år
i skogar och på vret?

Skall lönas så det liv du fört
- då börjar tvivlet gro,
då bleknar allt jag läst och hört,
då dör min barnatro.