den lilla killen på pallen med ögonen i kikhålet
lägenheten var inrökt det var visst den tjugosjunde gången hon såg det, men hon förstog fortfarande inte vad det handlade om.
och den här lilla killen kanske ännu bättre,
jag tror den här kvinnan, som kom varje vecka oftast på fredagseftermiddagarna, var från socialen. eller något annan liknande. men den här lilla killen, han öppnade aldrig. och mamman satt kvar i soffan men en gång, tog den här kvinnan upp telefonen. och sen stod hon kvar. det var ganska långa fem minuter, innan det kom två män i uniform. och det baknade hårt på dörren och den här lilla killen han röck till. men han stog fortfarande kvar, och tillslut så bröt dom upp dörren. när den lilla killen stod dör på sin pall med huvudet på sned och såg med sina stora kastanjebruna ögon in i deras. de bad att få prata med hans mamma eller pappa, men den här killen, han stod bara där på sin pall. och tillslut så gick kvinnan förbi honom, och in i vardagsrummet, där mamman satt. och hon vände på huvudet, och blåste rörkringar i hennes ansikte. den här kvinnan,från socialen. för det var visst därifrån hon var, hon ryggade tillbaks, och slätade til kavajen. hon var en såndär fin dam. med axellångt. blont hår och en hatt prydligt ditsatt på hjässan. och hon hade en kavaj, och en snäv kjol som räckte till smalbenen. hon var sådär fin, ja man såg det på henne, en sån som rynkade på näsan för allt. så du kan tänka dig, vad hon rynkade på näsan när mamman blåste rökringar
Prosa
(Novell)
av
narcoleptic
Läst 722 gånger Publicerad 2006-12-03 18:28
|
Nästa text
Föregående narcoleptic |