Du kapslar in mig som ett kronblad,
tömmer mig på näring o ger dig av.
Evolutionerar mig, skänker vingar,
rycker mina ben o fingrar.
För sent att vända om,
som om en ros slog upp ur marken och tillkom.
Så det är dags att ge sig av var du än är,
en droppe mötte marken och gick isär.
Prydde håret med glasartat skal,
höll om det tills du blev vackert sval.
Jag rostar fast på dig, lämnar ej dig bar,
snälla böj mitt spik och håll mig kvar.

Du är min elektricitet, isolera,
knyt dig runt mig och bli flera.
Attackera mitt sinne, impulsera,
dyk i mitt hjärta och posera.
Driv min kedja,
bli mitt hjul,
rulla ut mig från mitt brustna skjul.
Så kom mig nära, jag är långsam,
du hinner ikapp, jag lovar jag blir fångsam.
Tar mig över vattenkanals-fasetten, du blir hal,
vinden drar iväg mig likt en ensam sjal.
Du krymper i mitt öga och transformeras,
en droppe lämnar vrån och renas...