5.

Nästa morgon vaknade broder Malcolm tidigt. Han och Gabriel talade hela dagen om ringen. Och Malcolm stannade i Hemmet i skogen i en hel vecka. Sedan först lämnade han skogen, driven av sin plikt, ty han hade ju lovat att återvända till sitt kloster. Med saknad skildes han från skogens underbara frid, ringens överallt härskande underbara berusande och saliggörande kärleksmakt, det vackra Huset och det ännu vackrare Hemmet, den kristallklara ystra välsmakande och välgörande bäcken som kom direkt från en okänd källa, och alla de vilda djuren, som han hade blivit bekant med : björnarna, vargarna, hjortarna, rådjuren och alla de andra. Gabriel följde honom ända till skogsbrynet. \"Tänker du alltid stanna kvar i skogen?\" frågade honom munken. \"Ja,\" svarade Gabriel, och med ett vemodigt uttryck i ansiktet tillade han: \"Någon måste ju vakta den och hälsa nya besökare välkomna.\" Sedan skildes de. Och Malcolm önskade innerligt att åtminstone Daniel snart måtte återkomma.
Vid middagstid nådde han Winchester, och han bjöds på nytt på middag av sin präktige och fryntlige kusin biskopen. Malcolm berättade noggrant allt vad han hade fått uppleva, och biskopen skrattade mera än han någonsin hade skrattat förr. Malcolm fruktade nästan att han skulle skratta ihjäl sig eller på sig. Hela Winchester skakade inför hans bullrande skallrande gapskratt, som i sig nästan rymde all glädje i hela världen.
Fem dagar senare var munken åter i sitt kloster. Och den gamle milde vite abboten frågade honom mycket allvarligt :
\"Nå ?\"
Och munken berättade allt. Abboten fann allt vad han berättade så intressant, att munken fick i hela fem dagar vistas på tu man hand med abboten, vilket alla bröderna fann vara mycket anmärkningsvärt. Därefter välsignade abboten den lille munken, och nu blev det brödernas tur att få höra hela historien. Och de betogs alla av utomordentlig häpnad, och munken blev från den tiden mycket ansedd av alla bröderna i klostret, fastän han var den som var kortast till växten av dem alla.
Och snart blev det en sedvänja hos bröderna i detta kloster att varje år någon därifrån vallfärdade till den heliga skogen och talade med Gabriel. Omsider byggdes det där i skogen till och med ett litet kapell, som dock var mindre än både Huset, Hemmet och den tredje stugan. Dock vallfärdade aldrig den serene abboten själv till den heliga skogen. Att andra gjorde det beredde honom glädje nog.
Därmed är historien inte slut. Mycket är ännu att berätta om skogen och dess mänskor, om prinsessan från Jagande och hennes europeiske man och deras fortsatta öden, om doktor Magnus och hans vidare resor i sin gamla skuta, om Daniel till sist fann sin Celia eller ej, men man tror att han gjorde det ; däremot vet man inte om de sedan kom tillbaka till skogen eller ej, ty därom visste broder Malcolm ej ännu något att berätta senast han talades vid; om Gabriel och de andra och inte minst om den gamle nästan hundraårige abboten, om man får tro ryktets legender; men allt detta är en historia som aldrig tar slut. Må vi därför för tillfället avbryta den här, och må den som vill själv gå och uppsöka kärlekens jungfruliga skog och där lära sig vad han kan av den renaste kärlekens rings outsinliga mysterier.


Slut.


(Denna romantiska novell är som en allegori där tidsdimensionen upphäves genom vandringen i en labyrint av olika tidsperspektiv, där till slut tiderna blandas med varandra och för ända fram till nuet; men likväl hänger allting samman, som det ju även gör i verkligheten, då all tid är relativ - det förflutna, nuet och framtiden hänger alltid oupplösligt samman med varandra - och allra minst kan man någonsin komma till rätta med om tidsdimensionens inverkan på verkligheten är upplösande eller reglerande....Troligen är den båda delarna lika mycket.)