Dagen blir väl vad man gör den till

men ibland vill man inte ens det

Ni vet den där känslan
man har
när någon är på väg

ut ur ens liv

Vad gör man

blundar och hoppas att allt snart
ska gå över

att saknaden av det som var ska försvinna
att tomheten ska ska överge själen
att det ska sluta kännas så kallt
att nordanvinden ska minska i sin styrka
där den drar fram
genom märg och ben

att det snart (innan man fryser ihjäl)
ska gå att stänga fönstret mot det som gör så ont




så att man kan öppna det igen och be för att det är ljumma vindar som då når en.