På stolen, funderandes.
Man vill ju så mycket.
Att allt ska vara bra därute.

Men kylan släpper dom inte,
Ensamheten stannar kvar,
Mynten går inte att vända längre.

Syns ett ansikte, en blick eller en suck inom dig?
För dom är lika verkliga som du,
Kanska bara ett fotsteg från din dörr.

Ibland är verkligheten inte bara där för att titta på,
Utan för många att begrunda och känna.

Jag undrar:
Vem är du, därute?
En av dom? En av oss?
Men vilka är vi? Vilka är dom?
Jag som trodde vi alla var människor.

Lär känna dem som dig och du kommer bli kär.
Ty de är lika mycket människa som den du är.