En glömd sal klev in i mig.
Ljuset tändes, ljudet kom, lukten kändes.
Och där fanns allt igen.

Precis så hade jag velat föreställa mig det.
Det är därför vi räknar dagarna.
Så vi kan minnas de som redan passerat oss.

Men det förs ett krig bakom mina ögon,
Innanför mitt bröst, bortom min känsel.
Det är det enda jag ser när jag blundar,
Och känner då jag gråter.

Finns det någon sann verklighet,
Eller bara den man minns?
I så fall finns det snart ingen riktig
människa kvar som heter Samuel Ellemark.

Det är så jag långsamt glömmer världen när jag andas,
och precis som en okänd främling får den mig att kännas.