Musiken är mitt liv. min kanske enda glädje, all min kraft och energi,
min kärlek rent utav och kanske mitt livs enda kvinna.
Just det att hon icke är materiell ger mig allt vad jag mest behöver;
maten ger mig magsår, ägodelarna ger mig bekymmer,
medan blott musiken ger mig liv.
Den lär mig att beständigt älska hela världen, alla människor, allt liv,
ty den är en inkarnation av livets essentiella urkraft
i sitt koncentrerande på harmoni och skönhet endast.
Sann musik är endast konstruktiv och aldrig destruktiv.
Och därför kommer jag att leva och att leva konstruktivt
allenast för så lång tid som jag ännu orkar musicera.
Ty när jag ej längre orkar delta i musikens kontinuitet
så kan det blott bero på att jag heller inte längre orkar leva.
Låt mig därför få förbli en musiker för alltid, för din skull, o liv.
Den var mitt första yrke, den är modern till vartenda extra yrke som jag skaffat mig,
och jag vill aldrig svika henne förrän döden ger mig lov därtill.
Igenom henne kan jag älska alla kvinnor
men ej någon av dem lika högt som henne.
Hon är livets enda internationella känslospråk,
hon reflekterar livets psykiska fördolda dimensioner,
varigenom hon kan säga allt det som ej kan uttryckas genom ord.
En människa som har musiken som sitt språk behöver icke något annat språk,
men den som endast känner ordets språk skall alltid sakna
livets mest väsentliga, mest mystiska, mest djupa och mest sanna sidor.