Min varulvshamn står här och knackar på.
Fast månen bakom mörka moln är skymd än
och vemodsklanger fyller hela rymden
så vet jag vilken väg jag måste gå.

Jag är snart klädd uti en raggig, grå
och sliten vargpäls, helt utan parfym, den
visar på en stig, en smal och grym: den
slingrar bort från den jag älskar så

och som jag snart ska slita uti stycken
tills pälsen blänker utav hennes blod
och liksom Kerberos, den avgrundsjycken,

som vid Infernos portar en gång stod,
så har jag flera ansikten att skifta
men blott en enda svans som jag kan vifta.