När man på allvar överväger att ta sitt eget liv
Kan man för sitt liv inte förstå
Hur man kunde gå runt och förfasa sig över dem
Som gjorde det på ett osnyggt sätt
Vad spelar det dig för roll
Om de får skrapa dina sorgliga kvarlevor
Från fronten av ett lok
Eller kofångaren på en långtradare
Eller från asfalten trettio meter under Angeredsbron
Vad bryr det dig
Om de för bärga ett uppsvällt vattenlik
Där varje tillstymmelse till anletsdrag har slätats ut
Under isen
Vad bryr det dig
Om fiskarna naggat dig i kanterna
Eller om containerfartygens hastigt roterande propellrar skurit dig i strimlor
Så att allt man hittar
Är en hand

När man verkligen överväger att ta sitt liv
Kan man inte förstå
Varför man ska bry sig
Om vad som händer
När man inte längre finns

Förut tänkte jag ofta på döden
Utifrån
Då var det andras död jag tänkte på
Och förfasade mig
Jag förfasade mig över självmordsbombare
Som låtit sitt strimlade kött blandas
med fredliga förbipasserandes på en välbesökt marknadsplats
jag förfasade mig över ensamma människor
som dog bortglömda i lägenheter
där deras hundar och kattor snart inte fann någon bättre råd
än att bita i den hand som fött dem

Jag förfasade mig över de hundratals människor
Som bara i vårt land gick förlorade i trafiken varje år
Och som räddningstjänsten fått skrapa upp från motorvägarnas asfalt
Eller smidiga vajerräcken.

Jag förfasade mig över alla dem som gått till botten med Estonia
Den där iskalla natten på Östersjön
Då jag satt hemma och bara var ett litet barn

Jag förfasade mig över alla de olyckliga människor
Som varje år hoppar från broar, från Västerbron
Angeredsbron, Lidingöbron
Eller de som står svartklädda på spåret
När norrlandståget kommer dundrande i natten.
Vars kroppar så fullständigt sönderslås
Mot X2000-tågens förment rundade nosar
Att det tar timmar att sanera bort
Vad som nyss varit en människa
Medan passagerarna sitter och svär över
Vad de tror vara ett lokfel.

Döden finns oftast bara ett fotsteg bort
Ett steg ut från perrongen
Precis innan pendeln kommer
Ett steg rakt ut på det livligt trafikerade övergångsstället
Ett steg fram till vaktchefen på café Opera.
Är det föreställningen om ett vackert lik som hindrar oss?
Eller är det att vi faktiskt vill fortsätta att leva?

När man på allvar överväger att ta sitt liv
Struntar man i
Om man blir ett vackert eller fult lik.
För man vet att man slipper se eländet.