Jag har skaffat en penna ur vilken orden rinner lätt och utan motstånd. Ändå förmår jag inte formulera vad det är för dunkla skuggor inom mig som får mig att så, mot varje rationell tanke betvinga det goda inom mig.
Var dag slår jag med ett maniskt leende klorna i mig själv och tvingar mig till nya stunder av ångestfylld ensamhet och allt för sen ånger. Jag vet att det jag gör är en osynlig misshandel. Att var gång jag låter min kropp stöta upp vad jag nyss åtså skär jag i mitt innandöme med knivar som saknar kirurgisk precision. Men när allt kommer omkring vill jag inget hellre än blöda, förblöda, tömmas och bli ren.
Ett rent vitt skal av en människa, med rödmålat leende och tom storögd blick.
För jag inbillar mig att en sådan renhet vore den gudomliga skönheten. Och, ja! Jag vill bli gudomligt skön. Åtminstonde i någons ögon.

Jag ser den urmärglade kvinnan med hunden igen. På väg till en föreläsning rörande sedan länge förmultnade män och deras sedan länge förvittrade tankar. Hon tycks mig som en grå själlös skugga av en människa. Svälten har gjort hennes hår grått, hennes hy grå, hennes själ grå av damm. Men ändå beundrar jag henne där hon långsamt går med sin hund och den insjunkna bröstkorgen dold av den alltför stora collegetröjan. För hon är tom, ren, urtvättad. Trots att hon bara är ben och senor som binds ihop av vilja och genomskinlig hud, trots att hon inte är vacker respekterar jag hennes renhet. Hon är en kysk ängel, en skuggvarelse som fallit från ande och luft till stoft och kött. Snart är hon så lätt att hon åter kan lyfta och bli vad hon en gång varm en Ariel och nymf. En gudinna.