Sena nätter blir till långa dagar på kontoret.
Tiden mäts i kaffekoppens halvt urdruckna cirkel.
Jag tickar vidare. Tackar för mig och går hem på slaget fyragenom snömodd och vilda vindar.
Jag vägrar sömn jag vägrar lugn, allt jag vill är rörelse och svåra snår av människor jag känner till ansiktet.
Men namnen, alla dessa namn jag ropade ut över hustaken om mornarna när solen ännu sov bortom skorstenens pelare!
På kvällen blir det middag med föräldrar och välvillighet och leenden som är så falska att nackhåren reser sig på mig när jag påminner mig själv om att vissa saker är elementära för det psykiska välmåendet, såsom mat sömn och mänskliga relationer som vi borde värna om, ja verkligen!
Och jag flyr från varje hand som stryker mig mothårs eller medhårs och är på håret att missa tunelbanan hem.

”Kraftiga förseningar på grund av snöstorm och social fobi”

Men jag är en tindrande stjärna av ord på ord som man säger i ytliga situationer hos bekanta på middag i början av november när allt förfrusit i struphuvudet.
Och jag stupar i säng med huvudet tryckt mot en rektangulär kudde och inser att jsg borde byta lakan, borsta tänderna och tvätta ansiktet rent från alla lögner jag genomlevt idag.
Och jag somnar som en gris och vaknar som ett svin medveten om mitt eget förfall utan att göra något åt det.