Allt är utan hopp när vi alla har förlorat oss i en geografi vi inte känner till. Och i skolan lärde jag mig att stoppa fingrarna djupt ner i halsen, på rätt sida luftstrupesklaffen som har ett fint namn på latin jag inte känner till. Vi fick klippa ut bilder på kvinnor smala nog att träs genom nålsögon, men mina ögon blev som nålar. Nålade fast dessa kvinnor, väsen, änglar på min näthinna tills jag ville vara dem. Och ingen annan.

Säg inget rättfärdigande, säg inget som får detta att bli ytterligare en rad i antologin om unga flickors press i dagen samhälle. Vi är alla kloka nog att veta.
Vi dök med vidöppna ögon ner i ett mörker som tycktes lika ändligt som det var. Fast vi inte trodde på det då. Alice föll hela vägen till ett undre land av Underbara Ting. Vi ville alla vara Alice i hennes rena förkläde och vi..

Lät oss falla med leende läppar av hunger och törst. Men allt jag nu ser är hur naglarna rispats sönder mot obefintliga väggar och vi blir aldrig vackra. Men vi kan alltid rena oss från dessa hopplöshetens lagar i alla fall, för vi faller faktisk! Faller som de löv hösten under protest lämnade ifrån sig innan snön inte föll.
Det är bara ord, bara ord som kallar dessa bilder till liv men vi kan alltid drömma om att vandra med leende ögon i en värld där skönhet inte är en idé utan ett faktum. Var är alla dessa arma barn som svalt ihjäl? Hur länge levde ni? Vill jag fråga. Hur länge måste jag vänta? Tills jag blir som er.

Det är inte konstruktivitet eller destruktivitet i det dessa flickor av glas och aska gör. Det är bara en drivkraft att finna en helig gral som är renad från blod. Att finna den låga som brände deras hud till aska och pudrade deras lockar grå. Det är en önskan att finna varje smutsfläck i och under jorden. Och utplåna dem. Bara det.