Technicolorerade leenden.

De når mig från en annan gång, då mitt hår var långt och mitt skratt högt och gällt.
Dessa röda läppar,
dessa blåa ögon och tomma idéer jag visste borde ha fått dö med minnet av dem.
Småstäder vars villor ligger rygg mot rygg i den äktenskapliga sängen.
Omfamningar som när man kramar snöbollar, vi skapar tillhyggen vilka vi sedan slänger på varandra.
Det kallar vi inte en primitiv sed.

Men jag vet att jag skulle börja gråta om jag såg världen så svartvit som den var då.
Och technicolorerade bilder är allt som gör deras drömmar sanna och sorger gripbara.
Och jag vill bara fylla i dina diffusa gränser. Så att du blir något tillslut.