Jag drev redlös omkring
På ett böljande hav av rädsla
Mina farhågor outrädda.
.
Rederiet hade för länge sedan slutat
vara fredagsvana och familjemys.
Räddhågsna tomögda människor
Som letade efter något överblivet..

Livet var den spegelblanka yan under min skuta.
Och jag i stiltje fastlåst mitt i mellan ögonblicken.
Mellan mellanrummen.
Ljuset var en ständig dager, en skymning utan namn.

Jag döpte min skuta den tredje dagen.
”Självförakt”
Var hennes namn.
Jag skötte henne själv
Från för
Till akter.

Akta er för att föras ut på bränningarna. Stiltjen lurar därute.
Det är den långsamma döden du ständigt överlever.
Jag övar mig bara inför det sanna dödsögonblicket.
Men mina ögon kommer aldrig mer se land.

Ibland blir orden min enda tröst.
Jag skriker dem ut över de ständigt lika oförändrade landskapet.
Men mitt inre är lika oförändrat.
Oförädlat.
Jag och Självförakt, vilsna på havet.

Havet var en gång blått och kluckade godmodigt
mot min boning.
Sedan stormade det,
Spottade fradga och skrek av raseri.
Och nu detta, värre en mardrömmen. Tjockt och klibbigt.
Algblomningen kom tidigt i år.
Våren ger mig ingen tröst. Det är snarare
Ett ont måste som jag frångår.
Naturligtvis sätter årstiderna sina spår
Men där jag vilar nu
Vet jag inte ens om det går
att oroa sig.

Jag försökte ro hem ett par gånger.
Klöv den blanka ytan av liv med mina kraftiga årtag.
Jag borde ha vetat bättre.
Man kan inte ro en skuta.
Hur orolig ens själ än är, hur otrolig ens situation,
hur rosenrasande ens anhöriga för att man inte hört av sig på länge…

Hörseln är kvar. Jag kan höra hur jag andas.
Annars finns där ingenting att höra.
Det är inte tystnad.
Det är frånvaro av tystnad.
Lika väl som frånvarande ljud.

Självförakt har börjt sucka.
Hon är gisten min båt.
Jag har slagit hål på botten, men vattnet läcker inte in.
Jag är en riktig läckerbit.
Solen skulle kanske ha grillat mig om den bara nådde hit ut.
Då skulle doften av mört kött förts med den obefintliga vinden.
Dit bort.
Till stranden.
Och folk skulle tänka ”har de grillfest idag igen”
Kanske skulle det vattnas i munnen på en och annan
Av förväntan och hunger.
Då hade jag lämnat ett avtryck.
Nu
Trycks jag bara bort.
ctrl alt del
---