Jag sitter här i min lilla egna värld och tänker på dig. Jag kan inte riktigt beskriva tanken, det är blandade känslor som glädje, sorg, saknad och en gnutta hat. Jag tänkte på den dagen du försvann ur våra liv. I våra hjärtan lever du kvar än idag. Jag kan höra din röst ibland hur den ropar mitt namn, jag kan känna dina händer omfamna mig och bara krama om mig. Jag kan höra hur du skrattar åt dina skämt. Jag kan känna lukten av maten som alltid doftade i din lägenhet fast än jag inte ens befinner mig där. Ibland undrar jag vad det var som hände med dig. Ena dagen mådde du prima nästa dag var du bara som bortblåst. Jag glömmer aldrig den dagen jag kom hem från jobbet, mammas blick var på något sätt tom då hon öppnade dörren hon drog ett andetag och sade: Nu är mormor förmodligen död. På ett vis kändes det som en lättnad men även som en sorg. Men jag vet och andra sidan att du har det bättre där du är nu, med morfar. Jag kommer alltid älska er!!