MORFAR!
Kära morfar! Du betydde så innerligt mycket för mig, jag är ju givetvis glad över att du slapp lida. Jag skulle så gärna som så många andra önska att du kommer tillbaka till oss. Men jag vet att du finns bland med oss för varje sekund som går, jag tänker gå i dina spår och bli en lika bra människa som du var då du levde bland med oss. Du var ju en människa med ett varmt och tryggt hjärta som alltid ställde upp då kaos hopade sig. Och fast jag aldrig hann säga det så var tacksamheten stor att ha en sådan skatt som mammas goa far…
Det jag kommer att sakna mest är dina skratt, skämt och din stora kramgoa famn. Jag har länge undrat om det verkligen kan finnas ett liv efter döden, jag hoppas du kan tala om det för mig någon gång endera i en dröm eller i mina tankar.

Det jag vill att du alltid ska veta och hoppas att du redan visste var att du var väldigt omtyckt av många skulle jag tro. Du var liksom en person som man lätt tyckte om, för du var lättsam och skämtsam men även väldigt snäll och omtänksam.
Du tog alltid bra hand om mormor och tänkte alltid på hennes bästa och det tror jag hon uppskattade. Du ville ju alltid att hon skulle må bra precis som du ville att alla andra också skulle må bra.

Nu har jag sagt mitt så nu ska inte jag fortsätta att skriva mera om mina tankar. Men du får ha det så bra så hoppas jag på att vi en vacker dag möts igen. Ta det vackert med brudarna på andra sidan nu!

Många kramar från din för alltid Emma