Ord finner sin plats, i en

återkommande ordning skapar de

sig en vrå. Orden som

hämtas och själen fostrar. De har

burits över hav, ner i djup och fått

tränga in. Där i sältan får allt en ny

innebörd och livet en väl unnad

chans. Kristaller som söks av själen

den ömma, färgar min himmel blå.

Där borta i horisonten målar även

solen sitt klara språk. Jag minns de

heta sen sommarkvällarna, då

solen varsamt droppade ner

bortom vida fält. I ett varmt lyster

lyftes skapelsen upp, för att sedan

i natten sjunka in, i dess dunkelhet.

Där borta vid gränsen och gränser

möter människor en ny morgon, en

ny möjlighet att famna sig själv, i

hopp om att få färdas och fortsätta

gro.