Dimman stiger och blir till kalla ångmoln
den vita kölden sätter sig i både märg och ben.

Jag kan höra varje liten snöflinga falla
en svart fågel sätter sig på en staty täckt av snö.

Marken är täckt av djupa fotspår
staden är öde och ingen vill ta del av denna kyla.

Längre bort ser jag en skepnad
jag går närmre och möts av en blick som aödrig kommer att släppa mig.

En flicka sitter i en djup snödriva
hon har huvudet mellan benen och skakar.

Hon har inget på kroppen mer än ett vitt nattlinne
hennes händer och fötter är blåa och jag kan se hennes varma
andedräkt formas till små ångmoln som sakta försvinner bort och blir till dimma.

Jag böjer mig ner och frågar hur det är fatt?
Hon lyfter försiktigt sitt huvud och kollar med sina blåa intensiva ögon.
En tår faller till marken och hon säger:

\"Jag är Frusen*\"

Jag tar hennes kalla små händer i mina
tar tag runt om henne och lyfter upp henne i min famn.

Hennes smått livlösa kropp hänger som ett stycke i mina händer.
Jag börjar att gå, gå mot den bättre framtiden för detta barn.

Hon tittade på mig igen och sa:

\"Jag är Frusen, men lycklig*\"