vintern visar högmodigt sitt målade anlete
i friskhet och styrka sällan överträffat
solens öga syns knappt
men sprider ändå sitt befriande ljus

snön är blå och skuggorna djupa och långa
hemlighetsfullt skiftande isens grönsvarta spegel
tusentals stjärnor dansar hängivna sin älskare
vinterns små konkubiner

lustfyllde retsamma gnistrande
varje reflex som ett skratt i vinden.
bländande suverän lyfter vintern sin vithet
han slår an en ton mot himlens blå cymbal

den klingar i mitt hjärta och ekar i mitt skratt
vild berusad dansar även jag
dricker luftens krispighet
vinterns skönhet förför mig
jag är syster med stjärnorna