Jag hade fått ett av mina utbrott igen. Mamma blev arg på mig och jag skulle säkert ha slagit sönder huset om inte jag sprungit ut. Jag känner mig ganska trygg här ute. Även om det just nu är kallt och det kommer att vara mörkt snart. Jag tycker om när det är mörkt. För då kommer skogens alla varelser ut, som vättar, älvor och annat smått knytt. Älvorna är vackra, men man ska akta sig för att bli indragen i deras dans. Vättarna är trevliga att prata med, dom är bra lyssnare också. Man kan prata med dem om allt. Särskilt en liten tomte, som jag kallar Zew. Han vet om alla mina bekymmer, de som jag har i skolan. Mina bekymmer hemma är då inte så stora, det är bara då jag har utbrott som det blir ett bekymmer. Men idag så har jag bara kommit ut i skogen för att jag tycker lite synd om Zew som måste vara ute i det här kalla vädret, så jag har tagit med lite varma tygstycken till honom. Just som jag står där och fryser så kommer han. Utskuttande ur skogen, som den lilla krabat han är. Han lyser upp när han ser vad jag har med till honom.
Han springer fram och tar emot de tygstycken jag har och drar sen mig i handen. Han tittar upp på mig och vill att jag ska följa med honom. Det ser jag då han pekar in i skogen med sina små knubbiga fingrar. Jag tar upp honom i famnen och börjar gå. Snart är han nere på sina egna ben igen och springer mot en trädstam. Han försvinner en stund och sen kommer han tillbaka igen. Han viftar till mig att han vill att jag ska komma med honom. Jag går försiktigt fram och ser att det går en tunnel ner i marken.
- Hur har du tänkt dig att jag ska komma ner där din lille toker?
Jag skrattar lite, men sen så kommer han fram till mig och pekar ner i tunneln. Jag måste ju trots allt försöka, tänker jag, och backar ner i tunneln. Det är inte svårt, konstigt, den är ju mycket större än vad den ser ut att vara. Eller är det jag som krymper?
Nå, hursomhelst så kommer jag ner till den lilla boning Zew har. Och till min förundran så märker jag att allt är i min storlek. Stolar, bänkar, allt. Efter mig kommer Zew ner. Han ler och säger:
- Visst är det fint?
- Kan du prata mitt språk? Jag blir förvånad, det hade han inte förut.
- Nej, det är d som pratar mitt språk. Och det är du som har krympt, inte jag som blivit stor. Vet du inte om att om man kryper ner i en vätts tunnel så händer det saker? Magiska saker som ingen av er människor vet om. Och som ni människor inte ska veta om?
- Men, men… Varför tar du mig hit då?
- För att du är snäll, du förtjänar att få komma bort en stund efter allt du får stå ut med.
Jag ler och skrattar lite till. Så det är det som hänt. Jag går en liten vända omkring i den lilla boningen. I ögonvrån ser jag hur Zew bäddar sin säng med de varma tygen, som nu har blivit varma filtar. Jag känner lite hur det börjar bli kallt, och ingen öppen spis finns det här. Men, nu var jag ju dum. Inte kan man väl ha en öppen spis i en trädrot heller.
- Vad skrattar du åt min vän? Zew tittar på mig från den vrå han står i.
- Jag skrattade åt min dumhet, jag tyckte bara det var konstigt att det inte fanns en öppen spis här, men så kom jag på att man kan ju inte elda i en trädrot heller.
Zew skrattade och fortsatte med det han gjorde. Jag gick till köksavdelningen. Eller kök och kök, det var en liten matplats med ett litet skafferi. Jag tittade in i skafferiet och såg en massa ”vegetarisk föda”. Ja, det är ju klart att Zew och de andra vättarna är vegetarianer, dom är ju djurens vänner allihop. Precis när jag tänker på att dom är djurens vänner så tycker en kanin upp, fast den är i sin normala storlek. Kaninstorlek. Så den är ganska stor jämfört med mig.
Zew springer fram till den och frågar hur det är fatt?
Kaninen svarar inte men visar upp sin baktass. Den blöder, det ser ut som om den blivit biten.
Men det visar sig att så är inte fallet. Den har fastnat i lite taggtråd, och Zew var den som bodde närmast. Jag tycker att det är ganska fascinerande att djuren i skogen vet exakt vilken tomte som bor var och sen kommer ihåg det. Jag visste faktiskt inte at djuren var så intelligenta. Jag går försiktigt fram och stryker handen mot kaninens varma päls. Den rycker till och tittar på mig, sedan på Zew. Den såg ut som om den frågade Zew vem jag var.
- Det är en vän. Var inte orolig, hon skadar dig inte.
Jag fick klappa den och sen när Zew plåstrat om den så kom den fram och gosade med mig.
Jag tyckte att det var underbart.
¨- Du, Zew Jag måste nog hem nu. Jag har varit här en lång stund, och jag är hungrig. Och mamma undrar nog var jag är.
- Men sötnos, inte ska du väl gå? Ta någonting att äta ur skafferiet och lägg dig ner och sov en stund här med min vän kanin.
- Okej, men du lovar väl mig att du väcker mig sen imorgon? Jag kan ju inte missa skolan heller…
- Jodå, det är klart. Sov gott nu.

När jag vaknade efter några timmars sömn så gick jag upp. Kaninen sov och så gjorde också Zew. Jag kikade ut genom den lilla gluggen, men snön hade säkert täckt den då jag inte såg något alls. Jag kravlade upp ur tunneln och såg att det var ljust ute, säkert mitt på dagen. Jag tittade över axeln och så backade jag ner i tunneln igen. Jag hittade en bit papper och en kolbit. Jag skrev ett meddelande till Zew. Det stod ungefär så här:

Min vän
Jag måste gå nu, men kanske kommer jag tillbaka så småningom.
Jag tackar dig för att jag fick vila ut hos dig, och för att
jag fick bli vän med kaninen.
Kramar Alyse

Sen kravlade jag upp genom tunneln igen och vandrade hem. Det tog inte så länge, snart var jag innanför dörren. Mamma satt där vid köksbordet och skrev.
- Var har du varit Alyse?
- Det skulle du inte tro om jag sa det till dig. Men det var underbart i alla fall. En upplevelse jag sent kommer att glömma.
- Vänta du bara, snart har du upplevelser du kommer att önska att du kunde glömma min flicka. Ska inte du vara i skolan idag förresten? Fast det tjänar väl ingenting att gå dit mera, klockan är ju ändå över lunch. Du kan stanna hemma idag, om du tycker att det känns bäst så.
- Tack mamma. Jag tror att jag går upp till mig.
Jag gick fram till mamma och kramade om henne och så gick jag upp för trappan till mig.
Det här är nog något jag borde skriva upp! Men aldrig, aldrig berätta för någon.
Det har jag lovat Zew.