Jag sitter här i parken
med din skepnad brevid
illusionen av vad du en gång var
dina kalla känslor jag inte kunde värma
jag kunde lika gott kysst asfalten

du dör sakta inifrån och ut
dina lungor har inte kapaciteten
ditt hjärta fryser till is
av all kyla folk utsatt dig för

du säger inte mycket
du kollar inte på mig mer
vi talas inte vid

vi bara sitter tyst
och undrar båda två
varför det mitt i vintern
mitt i natten
kommer rök från mina andhämtningar
och inte dina