Kära Gud? Hur ska jag få henne att förstå? Ska jag be till dej eller? Hur ska jag be då? Hur ska jag få dej att förstå?
Ska jag be:
   Tjenare Gud såhär är det; jag älskar flickan, snälla fixa
   så att hon älskar mej, snälla!
Eller vadå Gud? Ska jag be:
   Tja Gud ska du ha lite kaffe och morotskaka? Föresten
   när jag ändå pratar om söt; så finns det en flicka jag
   älskar vet du om hon älskar mej gud? Vill du ordna
   det då? Se till att fixa det Gud!
Nej, ska jag be:
   Hej Gud vad kul att se dej skäggubbe! Nu fixar du
   så att tårtsmulan älskar mej annars så ska jag ta
   dina gubbögon och gömma dom i min teburk!
Hmm, vad tycker du Gud hur ser urvalet ut? Vad skulle du ha gjort Gud? Ärligt talat Gud jag tror inte att du lyssnade ordentligt! Om jag var du Gud så skulle jag falla för kaffeochmorotskakaerbjudandet direkt jag svär!
Eller är du allergisk mot morötter kanske? Det har jag hört om på radio, verkar vara ett helvete faktiskt. Men förlåt då! Jag har tänkt klart nu Gud! nu har jag tänkt klart och bestämt att jag skiter i att du är tyst och inte bryr dej: känn dej nerblåst från molnet Gud! det är precis vad du är. Nu ska jag knyta mina skosnören och gå till tårtsmulan för jag vet att hon älskar mej och dina håriga armar och fingrar ska inte få putta bort mej ifrån världen ikväll!
Godnatt skäggubbe!

Ja, en man knyter i denna sekund omsorgsfullt och noggrant sina svarta skosnören som tillhör de svarta skorna. Några steg därifrån i köket glider hans favoritlåt runt på det blanka golvet: HONEY I LOVE YOU, LIKE THE SUMMER FALLS! AND THE WINTER CRAWLS, YOU\'RE ABOVE AND BEYOND ME..
Hans gitarrfingrar trevar nån sekund på hatthyllan, trycker sedan ner en svart basker på hans huvud. I lätta hårda balettpiruetter tar han sig själv och sina varma händer nerför trappan från lägenhet tjugoett Persson. Livet leker. Spelar ett spel med numera kallad: Persson. Persson hoppar förbi mammornas barnvagnar i trappuppgången gläntar på dörren och sticker ut sin stora näsa i kvällsluften. Bortom träden påandrasidan vägen kan Persson skymta domkyrkan som är till hälften uppäten av mörkret. Gatlyktorna här nära honom sträcker ut sina ljusa armar så långt det går.
Han tänker att:
   Gatlyktorna är mörkrädda.

Hon har varit på café tillsammans med det snygga folket. I huvudet och inuti hjärnan finns fortfarande cigarettröken och de djupa mörka sofforna; fåtöljerna, tjejernas skrik och skratt, kaffeskvättarna i det redan svalt slickade kopparna och en trevande hand under bordet. Hon tänker:
   Jag vill hem.
   Det snygga folket skräms.
   Jag vill vara femårig igen.
   Jag vill att krokodilen på deras skor ska dö.
Hon trampar hårt hårt hårt.
Och någonstans mellan Åhléns och ForumGallerian, någonstans mellan den lysande gatan och den skräpiga månen möter hon honom.

Perssons ögon vilar
nån sekund på flickans vänstra kind där det
för nån stund sedan torkat en tår. Han tänker att:
   Stackars flicka gråt inte.
Hon tänker att:
   Stackars snubbe han ser ensam ut och inget annat än
   basker att sätta på huvudet har han.
Men de snuddar inte ens vid varandra när de går förbi och vidare.

Utifrån ett rökigt café kommer här en grupp tonåringar. Sen december pustar emot dom fast det finns inte ens snö på marken, bara den här kylan finns och den här kylan är kallare än ditt kylskåp därhemma.
Små vita skor med trötta krokodiler på trampar runt i en vilsen men stark klunga, ibland går dom handihand, tonåringarna, och ibland går dom tvåochtvå.
Några töntigare i gruppen funderar på vart flickan tog vägen; vart Greta tog vägen men det är säkrast att inte bry sig (säg inget!) säkrast att vara cool (gör inget!).
De coola menar:
   Gick hon så gick hon, då var hon förmodligen för feg
   och töntig, då var hon för mycket nybörjare,
   säkert aldrig blivigt ordentligt full säkert typ oskuld
   (vart tog oskulden vägen vem tog den?) who cares?

När Persson passerar en grupp tonåringar som står tätt tillsammans skyndar han på stegen en aning. Inte alls så att det märks men han känner kylan ända in i sitt sakta slående hjärta. Ändå; tonåringar vill ha lite skoj. Tonåringar skriker, vrålar ropar skriker och vrålar:
   BÖGJÄVEL!
Persson orkar inte bry sig orkar inte stanna och svara nånting klyftigt och han bryr sig inte. Men ändå trasas stjärnorna på Perssons himmel sönder, ändå blir hjärtat till en tung hård och gammal rottweiler som skäller. Skäller och skäller och ekar.
Tonåringar skrattar lite.
Gatan är kall.
Stjärnorna trasar och rasar.
Tonåringar går.
Persson går han med fast åt andra hållet men hans steg blir varmare och varmare; ändå.

Hon numera kallad: Greta, gråter nu saltiga tårar som kliar eldigt på kinden. Halvvägs på väg mot stadsparken hann hon ångra sig många gånger. Greta insåg att allt hon ville var att komma hem ligga på sin säng krama kuddarna och ha nåns andetag i telefonen. Så hon sprang, rusade trampade ilade sprang och rusade hela vägen hem och trots att det inte finns någon som orkar andas för henne ikväll så vet hon att det är hennes eget fel. För det är hon som bara inte vågar ringa.
Två trappor ner:
   Här kommer Persson. Nu är han framme.
   Han tänker på en.
   Han tänker:
      Tårtsmulan!
      Jag älskar dig så mycket!
      Tårtsmulan,
      Så mycket älskar jag dig!
   Hans varma hand smeker trappräcket medhårs;
   han är på rätt väg och i rätt trappa.
   Han tänker:
      Dina andetag sveper skräpet ifrån månen!
      Skräpet sveps ifrån månen av dina andetag!
En trappa ner:
   Persson står där.
   Han kliar sig lite på huvudet.
   Han drar den högra handen över den vänstra.
   Hans hjärta slår och rottweilern har nästan helt tystnat.
   Han tänker:
      Älskling nu är jag här!
      Älskling jag är här nu!

Greta gläntar lite på sin dörr ut mot den hårda trappuppgången. Hon kan höra ljudet av naglar en trappa ner. Ljudet av nervositet hon kan höra hud mot hud och hon kan höra en svagt ekande rottweiler och tunga hjärtslag.
   Här står Persson.
   Han lyfter sakta handen och trycker ner den vita knappen
   och Persson hör sedan hur det dova plinget inne i
   lägenheten studsar ifrån vägg till vägg.
   Sedan springer han fort skrämd och medengång därifrån
   och rottweilern börjar att yla
   börjar att:
      vråla skrika yla och vråla.

Några stjärnblink senare där nere på gården står Persson nu i skuggan av nåt fult och fuktigt träd. Persson tar sin tumme i sin mun och försöker att klistra tillbaka sina stjärnor igen men
det är svårt så
svårt är det
det är så jäkla svårt!
Och saliv fäster inte lika bra som Karlssons klister.
Fast här under trädet kan ändå ingen se honom. Förutom han själv då men hur kan man gömma sig för sig själv hur kan Persson fly ifrån Persson? Går inte.

Greta tittar ur genom fönstret hon står faktiskt väldigt nära fönstret och hennes andetag bildar små moln på den kalla rutan som är kallare
än ditt kylskåp därhemma och:
   den här stan är så mörk.
Hon formar orden med torra läppar ut mot Persson under trädet som ser lite sorgligt hemlig ut, som om han inte vill synas. Greta vänder sig och sträcker sin trettonårshand efter telefonen och när hon väl har luren tryckt mot trettonårsörat och när, duvet: femårshjärtat slår hårdare än vilken vedkubbeyxa som helst, då fingrarna trycker dit numret;
då kan hon starkt höra rottweilern yla nerifrån gården där under trädet som rör sig mot fuktigare och blötare tider.

Gud? Tjära gud. Det känns som om hjärtat är av tjära Gud och jag är så kär Gud.