Hon hämtar hästen tyst ur dess stall
och lämnar byn i natten så kall.
Hon rider fort, ser sig ej om,
hoppas att hon inte är förföljd utav dom.
För hon är ej en häxa vad dom än tror,
förstår inte alls varför rädslan i dom bor.
En blick över axeln unnar hon sig,
hon ser ingen alls, bara skogens stig.
Hon ser bort åt bergets snöklädda topp
i hennes bröst tänds en gnista av hopp.
Men det är så kallt, hon fryser så
och kallare blir det, var minut som gå.
En brasa vore skönt, hon blundar och drömmer,
och tiden den gå, tillslut hon allt glömmer.
När morgonen kommer är flickan täckt av snö,
hon gissade aldrig att det var hennes tur att dö.