Jag skriker
så högt att jag tror
att mina öron ska sprängas.
Jag skriker
om orättvisor och om hat,
men ingen verkar lyssna...
I mitt skrik ligger dolda profetior
och en brinnande bön om hjälp,
men ingen verkar lyssna.
Jag ser människor gå förbi,
med blinda ögon
och döva öron.
Är det så här vi har blivit?
Att vi bara går förbi
en bön om hjälp?
Jag ser människor gå förbi.
Men för varje människa
som varken ser eller hör,
dör en liten del av min själ.
Mitt skri dör ut av sig själv.
Varför skrika
när det ändå är ingen som hör?