Redan medlem?
Logga in
|
Ville skriva om känslan att möta en person som man tror är en vän för livet, men som visar sig vara en ulv i fårakläder, en som kan få dig att lida, lika mycket som du först blev lycklig.
Som ett spökeDu kom som genom ett mirakel in i mitt liv, fick mig att känna mig lycklig och hel. Plötsligt lämnade du mig med en jättes kliv, när jag såg och avslöjade ditt skådespel. Glädjen är till för att spridas, vet du väl? Tro inte att du kan ta den ifrån mig! Du kom som en sol, men försvann med en skräll! Trodde på allt du sa, litade verkligen på dig. Lika tom som vintern är kall, är du, att ta utan att ge är din specialitet. Ett spöke i förklädnad som inte säger bu, lurar alla i din väg, alla som inte vet. Du flydde då vi möttes, som en rädd hund, ögon som såg, fruktade du mest av allt. Nu vet jag att du inte sover en blund, ensam i ditt tomrum, där allt är kallt. Jag är lika ensam som du och lika svag, ligger vaken varje sekund i sängen här. Dela min glädje med dig det ville jag, visa dig ljuset som jag inom mig bär. Så länge jag lever här på vår jord, så länge jag andas och mitt hjärta slår. Så länge ska jag vänta, tro mina ord, vänta på att även du ska fälla en tår. Lika lätt som du min vänskap dumpade, lika omöjligt är det att döda min del. Du tror att livet sig bara så slumpade, du tror enbart på tillfälligheternas spel. Vi kommer att mötas igen precis som då, jag hoppas i livet som vi lever nu och här. Varför vänta tills nästa som du ändå inte tror på? Jag vet att innerst inne är vi lika som bär. Så länge som jag lever här på vår jord, så länge ska jag vänta, tro mina ord. Bortom tid och rum kommer jag att vänta, i soluppgången i paradiset, i en skogsglänta.
Fri vers
av
Freeman
Läst 431 gånger Publicerad 2007-01-01 15:32 
|
Nästa text
Föregående
Freeman |
