När jag gnuggar sömnen ur ögonen, så hör jag ett svagt kraxande. Med en dimmig blick, som långsamt klarnar, ser jag en korp sitta på fönsterbläcket. Han tittar på mig med vishet i blicken. Då jag inte vågar jaga bort honom, så försöker jag ignorera honom. Långsamt sätter jag mig upp, med ryggen åt hans håll och sätter på mig byxorna, som hänger på en stol vid sängen. Han kraxar till, och innan jag hunnit vända mig om griper han tag i min t-shirt och flyger ut med mig i släptåg. Högre och högre går färden, genom skur och moln. Som om fågelns näbb vore en nål i en tuggummibubbla, sprack jorden, när vi passerade genom bristningsgränsen. Förbi våra grannplaneter flyger vi. Ut ur vintergatan. Ut i det oändliga.

Efter att ha passerat oräkneliga stjärnor möts vi av en strand, mitt ute i ingenting. Efter färden har jag en känsla av att hur jag än grubblar, kommer jag aldrig att finna någon logik i en strand, mitt i rymden. Så jag bestämmer mig för att lämna logiken åt någon annan och låta mig dras med i mysteriet. Vi landar på den öde stranden. Sanden var av blekaste vit, bruten av en flod, som tycktes fortsätta ut i evigheten. Jag rycker till när något så stort, att det skulle kunna vara en val, drar förbi och lämnar en våg efter sig. Korpen tycks ha flugit iväg. Inte ett spår av den kan jag finna. Med en gäspning lägger jag mig ner i sanden och slumrar till. Jag har knappt hunnit somna innan någon knackar mig på axeln. Med accelererande puls rullar jag över på rygg. Över mig står en man framåtlutad, begrundandes mig noga. Det ligger en lång tystnad i luften innan han plötsligt slänger fram handen emot mig. I tro om att han ska hjälpa mig upp, tar jag tag i hans hand. Han skakar den med en direktörs säkerhet och släpper den sedan.
- Vattumannen, säger han tydligt. Som om han tror att jag har sand i öronen.
- Vattumannen?, säger jag frågande.
- Ja, jag heter så, förklarar han.
- Jaså, jaha, stakade jag fram.
- Jag heter Elisabeth.

Vattumannen är en ung man. Jag skulle gissa på 25 år ungefär. Han ser livserfaren ut, med sina slitna jeans, utnötta kängor och en t-shirt som det står Roskilde-95 på. Håret är i stil med Kurt Cobains morgonfrisyr. Ögonen är djupa som Atlanten, och mörka som natthimlen. Han utstrålar en jag-klarar-mig-bra-själv-känsla, men med en gnutta av ensamhet någonstans i de mörka ögonens djup.

Efter en kort pratstund, som inte gett mig någon mer logik i läget, då den mest handlat om hur bra The Roots var på Roskilde 95, så föreslår Vattumannen ett dopp i sjön. Försiktigt närmar jag mig det oceangröna vattnet och doppar mina tår försiktigt. Den mjuka värmen lockar mig till ett bad. Snart leker jag i de höga vågorna, medan jag skymtar mannen tvättandes sitt hår vid strandkanten. Återigen stryker sjöns best förbi mellan vågorna. När en fontän slungas upp ifrån honom står det klart att det är en val. Han skrämmer mig inte tillbaka till stranden, utan gör mig snarare en aning nyfiken. Jag dyker ner en bit för att se om jag kan få en skymt av honom, men sandimman skymmer sikten. Som att bli påkörd av en stor ahlgrens-bil, känns det, när han plötsligt kommer simmandes rakt emot mig. Jag slungas upp på hans rygg och kravlar mig fast för kung och fosterland. Det upplevs som att åka på taket av en ubåtarnas Ferrari. När motströmmen blir för stark tappar jag taget och simmar upp emot ytan.

Till min förfäran kan jag inte längre se Vattumannen vid stranden. Det var nog en längre undervattensresa än jag anat, som jag givit mig in på. Jag simmar in emot stranden, som ser ungefär densamma ut, förutom en smula grönska. Jag lutar mig mot en palm, med blicken uppåt och får syn på en kokosnöt. Magen kurrar till. Med min vanliga optimism försöker jag att klättra upp i palmen, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. Istället slår jag och skakar på palmen, men nöten rör sig inte ur fläcken. Medan jag står och funderar på hur jag ska få mat i magen, slungar en gigantisk vattenorm sig upp ur floden och sväljer mig levande. Inte förrän jag suttit på bukens botten en stund, börjar jag ana vad som hänt. Jag reser mig upp och ser att jag vadar i magsaft. Trots detta var lyckan stor då jag såg att han svalt kokosnöten också. Som ni vet är en kokosnöt en svår nöt att knäcka, så jag såg mig omkring efter ett hjälpmedel. I ett hörn låg en halvt upplöst kräfta. Det var så gott som bara klorna kvar. Dom använde jag för att slå sönder nöten. Aldrig har kokos smakat så gott.

Efter att ha skrapat av varje liten smula av kokos börjar jag fundera på en väg ut. Jag vill helst undvika det nedre alternativet. Mina tånaglar har redan förtvinats, så något måste göras. Jag tar upp kräftklorna och hackar dom in i köttet på ormen, som en klättrare använder piggar. Med all kraft jag hade, drog jag mig upp, ett hack i taget, till jag till slut såg dagsljus emellan två långa skarpa ormgaddar. Jag kunde inte ge upp nu. För varje hugg närmre ormens gap kved den sig allt mer. När jag väl tagit mig fram till tänderna griper jag tag i en av undergaddarna och håller mig fast tills dess att flödet drar mig med ut. Som en piska slår strömmen mig om ryggen. Jag slungas ut ur ormens glipande gap, ivrigt simmandes mot ytan. Några decimeter innan jag når den känner jag luften sina i mina lungor. Jag orkar inte ta mig upp. Det immas framför mina ögon och snart är det svart. Långsamt sjunker jag mot botten.

Med ett hårt tryck mot magen vaknar jag hastigt. Det första andetaget strömmar som en orkan genom strupen. En kvinna sitter vid min sida, när jag kvicknat till. Hon är modellskön, med ett ansikte som en dockas. Jag sätter mig upp och betraktar min undsättare. I vacker vit linneskrud och mörkt hår, som slingrar sig ned över ryggen, ler hon blygt emot mig.
- Vem är ni?, frågar jag kvinnan.
- Jag är jungfru Josefin, svarar hon med en lucias röst.
Jag tittade ner emot hennes ben, då jag trott att en jungfru endast kan vara ett havets väsen. Inte så mycket som ett fjäll beklädde hennes smala vader.
- Om du är en jungfru, så varför har du inga fenor?, frågade jag.
- En sjöjungfru är jag inte, men dock en jungfru. En jungfru är en själens titel, svarade hon.
Jag var inte säker på att jag förstod vad hon menade, men jag lämnade ämnet där.

Ett kraftigt nyp får min stortå att dunka av smärta. När jag ser ned på den upptäcker jag en skorpion i ögonvrån, som flyr brottsplatsen. Det blöder lätt ifrån tån och den är snart alldeles blå. Jungfrun tar med mig till en hydda några hundra meter bort. Hyddan var byggd av palmträ med tak av dess blad. Inne i hyddan finns endast två identiska sängar i varsitt hörn, ett bord med två stolar och ett stort skåp mitt emot ingången. Vid bordet sitter två tvillingar. De är så gott som exakt lika varandra, utöver kläderna. Båda har en lång svart rock. Under den har den ena av dom en helt svart utstyrsel och den andra en helt vit. De är korta, men inte dvärgkorta. Deras hår är ljust, kort, lockigt och tovigt. Så fort vi sätter våra fötter i hyddan reser sig tvillingarna upp och kommer snabbt fram och hälsar. De presenterar sig som Fred och Frej. Jag frågar dom om deras klädsel, och de förklarar att det är för att de ska kunna skilja på varandra. Fred tar mig med till bordet, där jag sätter mig och får min tå ombunden. Jag ser mig omkring i det kala rummet.
- Varför så lite möbler?, frågar jag Fred.
- Vi är så sällan här, svarar han. Vi står inte gärna still. Det är lätt att tiden springer om en då.
Efter omplåstringen tackar jag för hjälpen och rör mig vidare längs stranden med den tysta jungfrun vid min sida.

Efter en lång dag, börjar den ena solen gå ner i horisonten, medan den andra går upp i motsatt riktning. Det är en dubbelstjärna som floden slingrar sig kring. När den nedåtgående solen passerat strandkanten kryper jungfrun ihop, i vad jag tror är en sömn, men när det börjar växa fjädrar längs henne rygg förstår jag att så inte är fallet. Långsamt förvandlas den vackra mön till en, om möjligt, ännu vackrare svan. Den långa halsen för huvudet ner emot den fjädertäckta magen, och snart har hon fallit i sömn. När jag vaknar nästan morgon är jungfrun försvunnen. Svanspår, som nästan sköljts bort, anas i sanden. De rör sig emot vattnet. Jag andas in den friska brisen och njuter av gryningens ljumma solstrålar. Delfiner leker i vågorna.

Blixtsnabbt springer en hare förbi i mitt synfält. Den jagas av en stor hund. En ljusbrun bulldog. Långt efter stakar sig en liten bulldog fram. Den snubblar nästan på sina egna tassar då den försöker hinna med den större hunden. En mansröst ekar ifrån det håll de kom. De kommer rusade tillbaka så snabbt att jag nästan faller omkull. Jag går åt de håll de sprang för att se vem som ropade på dem. Efter en kort promenad upptäcker jag att floder mynnar ut. När jag ställer mig på kanten ser jag ett vattenfall stupa rätt ner i Berenikes hål. Som om jag hade passerat mål kommer korpen flygandes och drar mig upp i t-shirten igen. Han flyger igenom triangeln, förbi lyran och tvärstannar vid norra kronan. Där släpper han av mig vid utkanten av en skog. Liksom floden befinner sig skogen ute i ingenmansland. Den balanserar som på en osynlig våg. Jag böjer mig försiktigt över kanten för att se under skogen. Undersidan var platt, utöver rötter som växt igenom.

Jag hör hundskall eka genom luften. Samma hund som sprungit förbi mig tidigare kommer galopperandes förbi, med den lilla hunden i hasorna. Efter dom kommer en man ridandes på en islandsponny, med ett gevär på ryggen och självaste Sobieskis sköld mot armen. Vid en första anblick ryggar jag tillbaka av hans stela min, men så fort han fått syn på mig stannar han sin häst och ler sitt bredaste leende.
- Nämen se en flicka på skogspromenad i morgonsolen, så trevligt, säger han med en uppriktig ton.
Han ropar tillbaka hundarna, som kvickt kommer springandes tillbaka och sätter sig lydigt vid hästens sida.
- Jag är Torvald, skytt, säger han en aning stolt.
Jag presenterar mig artigt.
- Vill ni kanske följa med på en ridtur genom den sköna skogen?, frågar han. Jag kan visa er runt.
Jag tackar givetvis ja, nyfiken som jag är, och hoppar upp bakpå mannen. Eller jag försöker i alla fall. Jag sätter ena foten i stigbygeln och när jag ska lyfta över den andra så faller jag pladask i marken. Med rodnade kinder ber jag om hjälp upp och som den gentleman han är kliver han genast ned ifrån sin häst och hjälper mig upp.

Aldrig har jag sett en skog så vacker som den jag red igenom. Pilar höga som femvåningshus och ekar breda som ladugårdar. Hundarna sprang fram och tillbaka som om de hade ätit för dagar framöver den morgonen. Den stora hunden kommer rusandes emot sin husse med högt huvud. I hans mun dinglar en död räv fram och tillbaka. I hundens grova käkar tycks räven liten som en kattunge.
- Nu är det dags att rida hem, säger skytten, med en tydlig stolthet i rösten, över hundens byte.
- Du kan släppa av mig här då, ber jag honom snällt, då min mor alltid sagt, att man ska inte följa med främmande män hem.
Jag tackar för guidningen och sätter mig ner på en sten, för att se skytten försvinna mellan träden.

Jag tar ned ett äpple ifrån ett träd och tuggar i mig hungrigt. Och ytterligare ett. Snart har jag ätit tio äpplen och det känns som om magen min ska sprängas. Mättnadströttheten börjar kännas av, så jag tar en tupplur, lutad emot äppelträdet. Efter en lång sömn väcks jag av ett örnskri ovanifrån. Det har börjat mörkna och jag känner mig en lite rädd, där jag sitter ensam i skogen, så jag ger mig av för att söka sällskap. Jag irrar runt i den mörka skogen. Träden tycks bevaka varje steg jag tar. Det känns som om deras gamla knotiga grenar sträcker sig emot mig. Plötsligt ilar en vagn förbi. Hästarna pressar bromsen i marken.
- Kom hit, viskar en vänlig röst.
Jag går fram emot den eleganta vagnen. Det går inte att se vem som sitter inuti.
- Här, viskar kusken.
I framdelen av vagnen sitter en smärt och stilig kusk med ett lätt leende på läpparna.
- Varför irrar du omkring ensam i skogen så här sent?, frågar han.
- Jag vet inte, svarar jag. Jag vet inte hur jag kom hit.
Hoppa upp bredvid mig, i karlavagnen, så ska jag se till att du får mat i magen och ordentliga kläder, säger mannen snällt.
Efter en stunds tvekan sätter jag mig bredvid honom. När han slår till med tömmarna slängs jag bakåt i sätet. Snart möts vi av en herrgård stor som en fotbollsplan med en trädgård stor som tre.

Ur vagnen stiger en man i trettioårsåldern. Hans hy är svart som kol. Kläderna färgglada och enkla. Runt hans nacke slingrar sig en stor orm. Med ett brett leende hälsar han på mig.
- Godkväll, säger han glatt, och kysser mig på kinderna flera gånger. Kom med in.
På vägen in pratar han oavbrutet medan kusken leder in hästarna i ett stall.
- Det har varit en lång resa, börjar han. Jag har varit på det högsta berget på ön Kallunka. Där sökte jag efter den sällsynta blåögda boaormen. Här är den, säger han och nickar med huvudet mot den sovande ormen längs hans armar.
Jag bara ler, nickar och lyssnar under en lång måltid i den största av matsalar. När det dukats av öppnas dörren. Skytten kliver in i salen.
- Nej men så trevligt. Har vi besök?, säger han leende.
- Bor du här?, frågar jag förvånat.
- Jag är inneboende på övervåningen, förklarar han. Kom så ska jag visa dig något, manar han mig.
Jag följer honom upp för trappan och in i ett stort rum.
- Detta är vårens troféer, säger han stolt.
På väggen hängde huvuden av två lejon och två björnar, varav i bägge fallen ett var något mindre än det andra, en stenbock, en giraff, en vädur, en oxe och ett lodjur.
- Giraffen är en gåva av min vän på undervåningen, förklarar han. Jagad i Makajakas djupaste djungler.
- Nu är det bara draken som ska dräpas, skämtar jag osäkert.
Han fnissar lite och påpekar att det nog är dags att sova. Jag blir nedbäddad i ett gästrum, i den skönaste säng jag någonsin sovit i. Nästa morgon drar jag mig kvar länge under täcket. Efter att ha ätit frukost under hysterisk ödlejakt i huset så tackar jag för vänligheten och ger mig av.

När jag kommit utanför gården blir jag åter igen kidnappad av korpen. Förd till en stad. Stadens arkitektur ser ut som om den hör hemma i antikens Grekland. Jag hör två män tala tyst bredvid mig om att ryktet går att den store Herkules skulle vara i staden. Nyfiket smyger jag mig närmre.
- Jag har hört att han har tagit in på Vita korpen, säger den ena mannen och ser sig misstänksamt omkring.
Jag bestämmer mig för att söka upp Vita korpen och se vad som ligger bakom hemlighållandet. Efter att ha frågat mig fram längs gatorna kommer jag fram till ett enkelt hotell. Vita korpen. Precis när jag ska öppna dörren, slås den upp framför mig och jag flyger bakåt och landar hårt mot marken. Ut stiger en stor och muskulös man, med någon i släptåg. Mannen går fram till mig och sträcker mig din hand. Han ber artigt om ursäkt.
- Det är ingen fara, säger jag, med ett blygt leende på läpparna.
Det måste vara han, tänker jag.
- Vad heter du, frågar jag nyfiket.
- Herkules, säger han stolt, och det här är min halvbror Perseus. Jag söker efter den Kerynitiska hinden. Känner du till den? Jag är här för att fånga den.
- Jag är ledsen, men jag har ingen hjälp att ge, säger jag hopplöst.
- Låt mig få följa med, säger jag plötsligt och ångrar mig nästan så fort jag hunnit öppna munnen.
- Låt gå, men du får hålla dig själv om ryggen, svarar Herkules med en allvarlig ton.
Han säger adjö åt sin bror, som valt att stanna i staden och leder mig sedan till en bevingad häst som står och väntar vid husknuten.
- Detta är Pegasus, säger han. Min fars springare. Mig till låns för tillfället.
Han hjälper mig upp på Pegasus rygg och sätter sig sedan framför mig. Vi ger oss av mot berget Keryneia i norra Arkadien. Pegasus hovar slår hårt mot marken när vi landar nedanför berget. Herkules leder hästen längs bergets smala leder. Snart står han där framför oss, den Kerynitiska hinden, betandes gräs vid klippkanten. Dens klövar är av rödskimrande koppar och hornen av lysande guld. Herkules visar åt mig att stanna när han ljudlöst sätter sig upp i sadeln på Pegasus. Svingandes ett kraftigt rep flyger han fram emot hinden, som skenar upp emot berget. Jag hör klövarna klappra emot stenklipporna och långsamt bli tystare och tystare. Det enda som återstår är vindens sus genom dalarna, tills jag hör hovar komma närmre. Bortom bergets krökning kommer Herkules ridandes med hinden i följe. Den sparkar frustrerat omkring sig. Det dröjer länge innan den erkänner sig besegrad och följer med lågt huvud bakom Pegasus.
- Jag för dig tillbaka till staden nu, säger Herkules.
På vägen tillbaka berättar han om kung Eurystheus i Tirnus som tvingat honom ut på stordåd.

Väl tillbaka i stan besöker jag en pub, för att få mat i magen. Det är fullsatt, så jag ber att få sitta på en ledig stol mitt emot en man i sina bästa år. Han ser ut som en sann charmör med sitt välansade pipskägg och slickade hår. Han presenterar sig som Orion och berättar att han är på jakt efter Cassiopeia.
- Officiellt är jag efter de sju systrarna Plejaderna, men mitt hjärta tillhör den vackra Cassiopeia, berättar han. Hon är ond på sin make Cepheus, då han offrat deras dotter Andromeda åt ett havsmonster för att rädda landet. Poseidon blev rasande då Cassiopeia ansett sig vara vackrare än havsnymferna, så han skickade monstret att plåga Etiopien. Nu när hon är vred på sin make har jag min chans att vinna hennes hjärta.
- Vill du hjälpa mig? frågar han.
- Kan du hjälpa mig hem igen, så ska jag hjälpa dig med vad du än behöver, svarar jag. Jag är trött på det här äventyret.
- Så vart är hem? frågar han.
- Jorden, svarar jag, och rättar mig själv snabbt, Tellus.
Han ler och lovar att hjälpa mig att komma hem igen, om jag smyger mig in i Cassiopeias vänskapskrets och lägger några fagra ord om honom inför henne. Det lovar jag. Han berättar att hon brukar bada med sina väninnor i badhuset på fredagseftermiddagarna.
- Dem bör vara där när som helst, säger han. Möt mig här efteråt.
När jag ätit upp min stek ger jag mig av till badhuset.

Mycket riktigt står där en hop kvinnor fnittrandes utanför. De går in och jag följer efter. I omklädningsrummet håller jag mig för mig själv då de andra pratar i mun på varandra och skrattar högt. Jag följer efter dem till poolen och lutar mig tillbaka i hörnet, hoppfull att någon ska dra mig med in i diskussionen.
- Jag har sett att Orion har betraktat er Cassiopeia, säger en kvinna åt en annan.
Då slänger jag mig in i diskussionen.
- Jag hör att ni talar om Orion, säger jag, och hoppas på en reaktion.
Kvinnorna vänder sina blickar åt mitt håll och ser överraskade ut.
- Ja, en den charmören, fnissar en av dem. Han tror att han kan få vem helst han vill.
- Han är minsann en charmör, säger jag, och med all rätt. Om var kvinna kände till hans kyssars hetta skulle de alla stå uppradade utanför hans hus.
Jag log slugt och kvinnorna såg nyfiket på mig.
- Berätta mer, ber Cassiopeia, med en röst som försöker att inte låta allt för nyfiken.
- Hans händer är lena som sammetstyg och rösten djup som oceanen, berättar jag med inlevelse. Allt han säger är som poesi.
Kvinnorna fnissade medan Cassiopeia log drömmande.
- Så ni känner honom väl? frågar hon.
- O ja, svarar jag självsäkert, men jag är bara en i mängden. Jag har hört att den hans hjärta brinner för är ni.
Hon log en aning blygt.
- Det är dags att gå nu, sa hon åt sina väninnor. Middagen väntar.
Hon tackar för samtalet och går emot omklädningsrummet. Innan hon går ut genom dörren vänder hon huvudet snabbt och ler.

När jag lämnar badhuset ett par minuter senare ser jag kvinnorna lämna stan i en vagn, dragen av två hästar. Orion kommer gående längs vägen. Jag hinner se Cassiopeias blick följa honom en bit innan vagnen svänger bakom husen. Han ler belåtet när han närmar sig mig.
- Nu ska jag hjälpa dig hem, säger han varmt. Blunda.
Jag kniper igen ögonen och känner ett hårt nyp i armen.
- Aj, säger jag irriterat, och öppnar ögonen.
Jag blinkar några gånger för att vara säker på vad det är jag ser. Jag är i mitt rum. I min säng. Mina läppar ler. Jag lägger mig på mage och undrar om Orion fick sitt hjärtas mö.