det blåser så tungt kring mitt hus
suckande vintersaknad
ur barmarksbröst

jag vill sitta vid fönstret igen
vid fönsterbänken
och betrakta med barnaögon
en överblickbar värld

jag vill flyga dit
på blåstens regnsvepta vingar
söka början
där allting gavs namn
av betydelsebärande språkljud
och mina minnen rymdes däri

jag är trött på tomma insikter
självspelande roller
till intet förpliktigande
allt förflyktigande

jag vill bara sitta vid fönstret
och se trädgrenar dansa
molnskuggor magiskt smyga över gräset
i en värld jag nyss lärt känna vid namn