Där står du, här står jag.
Vi står på avstånd.
Jag försöker att gå närmare dig men mina ben är för stela.
Det känns som om dom har växt fast i marken.
Jag ser att du börjar att gå mot mig.
Mitt hjärta börjar att slå allt fortare för varje steg du tar.
Jag känner mig rädd, men tänker.
Du behöver inte vara rädd för honom.
Han gör dig inte något illa.
Jag tänker på alla goda stunder vi har haft på oss att prata.
Det är bara du och jag ,
Ingen annan står där vi står.
Vågar jag att prata?!
Nä jag vågar inte att prata, va ska jag säga?!
Kan inte han börja att prata?! Snälla.
Jag vill inte börja att prata. Så sätt igång att prata då.
Snälla annars så kommer jag bara att stå där och bara vara tyst.
Hur ska jag göra för att få honom att prata?!
Ska jag visa något tecken?!
Men gud människa prata för guds skull.
Innan jag får spader på dig.
Men jag tänker INTE börja att prata.
Det kan han glömma att jag ska.
Så sätt igång att prata och inte om hundra år.
Jag ser att han öppnar munnen.
Och. Nähä han gäspade bara.
Suck.
Jag tittar mig omkring och ser en bänk.
Tar hans hand och går till den.
Jag sätter mig och kollar på honom.
Han sätter sig ner.
Jag nyser inte bara en gång utan två gånger.
Han säger:
Prosit.
Jag tittar på honom och säger:
Tack.
Vi tittar varandra djupt i ögonen och just då händer det.
Vi kysser varandra.
Jag tittar på honom en stund.
Sen tittar jag bort.
Jag känner mig helt röd i ansiktet.
Hur kan man vara så söt och snygg som han är?!
Vågar jag titta på honom?!
Jag försöker.
Och lyckas titta på honom.
Han säger:
Vilka vackra ögon du har.
Jag säger:
Tack.
Jag tittar på olika saker sen åter på honom.
Vi börjar att prata med varandra.
Han säger så snälla saker till mig.
En sådan kille skulle man ha.
Tänk om det blir han och jag någon dag.
Vad jag skulle bli lycklig.


Slut!

Skriven den 8/6-04