Jag vill gärna berätta för dig om ett landskap som jag gärna återvänder till så ofta jag kan. I mina tankar och drömmar, helst i levande livet. Det landskap där jag får kraft, där får jag utlopp för min sorg, såväl som en lugnande tröst. Jag vill gärna berätta om vad havet och stranden är för mig. Om det landskap som följer havets möte med land på så skilda sätt. När vattnet sköljer in över vit sand, som det gör i mitt kära Skåne. Är det riktigt stilla, kan jag höra hur det pyser och bubblar i den våta sanden, här vågen drar sig tillbaka. Eller som när havet smeker över mjuka, kala, \"valrossryggar\" i Bohuslän. Sorlande, rasslande, kilar mellan tångruskor och stenar.

När havet skänker lugn och tröst, med sina oändligt föränderliga, evigt beständiga, smekande händer. I solnedgång, som på en hötorgstavla, sätter jag spår i sanden, där jag går längs med mjuka linjer. Låter mig förföras av dess milda mäktighet. Jag får vila just då, i väntan på en annan dag, ett annat ansikte.

Nästan ännu mer älskar jag det andra ansikte, det som ger mig styrka. Det som fyller mig med förvissning om att jag bara är en liten, liten del av en stor helhet.
När vågorna vrålar av vrede och kastar sig mot klippor och sand. När vinden sliter i kläder och hår och piskar tårar i mina ögon. När luften är stark att andas och blandar sig med mitt älskade hav. Det är då som mitt inre blir lugnt och jag fylls av styrka och skapande.

Då vandrar jag längs med stranden och bara finns till.

Att vända ansiktet mot havet och vinden och hissna av ögonblickets underbara blandning av nu och evighet, är en Guds nåd.