Att du hade svårt för känslor

Att du saknade förståelse

Att du inte kunde se

Att du inte orkade bry dig mer
än att skrapa lite på ytan
för att polera din egen
en aning


Att du inte fanns på djupet

Att du inte ville se mer än så

Att du inte kunde känna som jag

Att du inte kände det som andra
mer än litegrann på ytan
för att tillmötesgå
och få vara med


Att du inte vågade bli sårbar

Att du behövde ha rätt

Att du inte ville delta

Att du inte kunde visa svaghet
men gärna såg andras
och löste deras problem
om än bara tillfälligt


Att du inte ville se dig själv

Att du inte orkade se framåt

Att du planerade i blindo

Att du inte räckte till för någon
förutom om de sade det till dig
att du var viktigast i världen
för då blev du allt


Allt detdär du gärna ville vara

Stark, osårbar och Bäst i världen

Om så bara för en stund

.....




Varför trodde jag inte bara på dig?

Varför envisades jag med att se så mycket mer?

Varför ville jag inte se att det du sade var sant?

Om inte för att jag blev en del av din yta
jag passade in för ett tag
då jag behövde dig
men sedan


När jag blev starkare och kunde själv

När jag ville visa dig att jag mådde bättre

När jag visade i handling och i ord att allt var bra

Så föll det samman
och din yta sprack då jag frigjorde mig
lämnade en grop
en repa i lacken


Och det kunde du aldrig förlåta mig...



Det mest tragiska var
att så länge jag stod kvar
dolde jag din skavank
så väl att du inte hade hjärta

att säga till mig vad du egentligen tänkte
att säga till mig vad du egentligen tyckte

och lät mig ta även den smällen
så du lättare kunde reparera sprickan i din fasad
för det var ju inte ditt fel egentligen...



Det var bara något som du sade...




Men någonstans vill jag ändå tro
att du såg din del av skulden
i det som gått fel
oss emellan.




Kanske borde jag ge upp

och tro dina ord

nu när jag blivit överbevisad så många gånger om.