Med samma enfaldiga onödighet
som växelmynten i en död mans ficka
glor hon på honom
och låter sina elfenbensgula ögon
röra vid hans panna.

En falsk ed
är bokstaverad,
inbränd i väggarna,
androm till varnagel.

Under det grå tyg,
som är hennes själ,
suckar odjuren i sin boning.
De vänder sig om, somnar
och blir stilla.

Hon krävde silver
som om hon hade rätt till det
som om hon var en martyrdröm
som om hon var den som vaktade överfarten.

Hon vaktade
sin egen dörr
mycket illa.

Genom den
vandrar oupphörligt
narrar och konkubiner
och samlar sin,
till kollekt förklädda, geld.

Det milda vore
att förlåta henne.

Det milda vore
att inte låtsas om
hennes torra öga.

Det milda vore
att skänka henne
en tår
så att hon åter
kunde gråta.

Men det står skrivet att
"Sådan skaffning
skall aldrig bjudas
den som skrevat
för hat och likgiltighet.

Eller den
som log i mjugg
och slungade bly
i ryggarna.

Ej heller
åt den
som öppnat porten
men icke gittat
stänga den."

Och så som
det är skrivet
måste även göras.

Något annat
finnes icke.

Han skrev två brev.

Ett till hennes mor,
där han bad henne
sluta sörja.

Ett utan adress,
där han bad om
att bli fri.