Jag ska berätta om en fattig flicka som bevisade för sig själv och sin höna Carmen att drömmar faktiskt kan slå in. Hennes namn var Felicia Bett, och det här är berättelsen om henne:

Gryningens gula sken får de trånga gränderna att mjukna till. Taken reflekterar de glödande strålarna, och vattnet i hamnen glittrar. Men först när hon märker att den lilla säcken längst in i gränden börjar röra på sig blir hon nöjd. Felicia får ljuset rakt i ögonen. Hon vrider på sig under säckväven, öppnar ögonen och gäspar. Bredvid henne har Carmen vaknat och börjat kackla. Hönan verkar säga att idag är en bra dag.
Föregående förmiddag hade en vänlig själ skänkt dem en skål gröt och lite fågelfrön, och det räckte till att Felicia skulle mätta sin hunger för den dagen. Hon hade för en gångs skull kunnat sova lugnt under natten.
Hönan hoppar upp i flickans knä.
– Vad ska vi göra idag, tycker du, frågar Felicia hönan.
Flickan anstränger sig för att uppfatta vad Carmen svarar. Det kan egentligen bara vara en gissning, men hon tycker sig höra hönans svar:
– Vi skulle ju ner till hamnen!
– Hamnen, undrar flickan förbryllat. Vad skulle vi göra där?
– Tänk efter, hör hon hönan säga.
Hon spelar upp gårdagen i sitt huvud; hon vaknade, drev runt i staden, beundrade det stora skeppet i hamnen…
– Javisst, idag ska ju Elizabeth III kasta loss!
Carmen kacklar upphetsat, det var precis det hon syftade på. Flickan känner bredvid sig på marken – ja, de ligger kvar, kläderna hon ska ha på sig vid utförandet av planen. Det var ren tur att hon lyckades få tag i dem, den vita skjortan och svarta byxorna, likadana som de resandes uniformer. Om planen lyckas, kommer hennes dröm gå i uppfyllelse – hon får följa med Elizabeth III och upptäckaren Hans Greephle på en resa över Atlanten, hela vägen bort till Boston! Och vem vet vad som väntar där? Felicia känner hur adrenalinet pumpar igång, idag kan vara första dagen på hennes livs äventyr!
Med ett leende på läpparna reser hon sig upp med uniformen i en gammal säck över axeln. Kläderna har aldrig blivit använda, Felicia har hållit sig fram till idag. Istället har hon burit sina vanliga gamla trasor, en säckig tröja och ett par för stora jeans som hon hittade på soptippen, fullt användbara. Den motbjudande lukten har hon sedan länge vant sig vid.
Hon tar vägen förbi frukttorget, där brukar det nästan alltid finnas frukt från gårdagen att äta. I ett hörn hittar hon ett kantstött äpple, det får duga. Med Carmen i famnen går hon vidare medan hon mumsar på äpplet. Det glittrar från hamnen, lastbåtarna guppar på ytan. Felicia följer kajen fram till den största och pampigaste av båtarna – Elizabeth III. Som vanligt får synen av den storslagna båten henne nästan att tappa andan. Impulsen att känna på det blanka träet går inte att stoppa. Hon följer skeppets linjer med handen, samtidigt som hon i fantasin är hon redan ute på havet, där vinden rufsar om hennes hår. I fantasin är hon inte längre fattig, hon är som alla andra. Hon tvingas inte längre gå hungrig, för maten ombord är till för alla, och vid hennes sida finns Carmen, allt är så fantastiskt underbart.
Någon griper tag i henne bakifrån.
– Vad gör du här, ryter mannen. Han ser minst sagt läskig ut med sina spända muskler, små arga ögon och buskiga ögonbryn.
– Jag bara tittade, försvarar sig Felicia. Karln blänger på henne.
– Ge dig härifrån med detsamma, jänta. Sådana som du har inget här att göra.
Besvikelsen är svår att dölja. Hon hade inte gjort något fel, bara rört vid båten, men bara för att hon ser fattig ut antog mannen att hon skulle göra någonting dumt. Hon ser kärleksfullt på sin vän.
– Tack att du finns för mig, Carmen, viskar hon.
Hönan kacklar. Det är klart hon finns där för Felicia när hon behöver henne!
Felicia sjunker ned vid en vägg.
”Vänta bara till i eftermiddag”, tänker hon, ”då tar jag mig ombord på Elizabeth III!”

När det närmar sig middagstid börjar folk strömma mot hamnen. Det ligger en laddad atmosfär över platsen. Både borgmästaren och den mest betydande adeln finns på plats för att bevittna förtöjningen av stadens stolthet, och ordningsvakterna försöker utan större resultat driva bort tiggare och uteliggare från platsen, det här är ingen plats för dem.
Bakom några trälådor står Felicia och byter om till uniformen. Det är nu det gäller, fixar hon inte det här försvinner hennes enda chans att förverkliga sina drömmar, då får hon aldrig följa med ut på havet och se nytt land. Hon ser på Carmen, som uppmärksamt ser sig omkring.
– Det här kommer att bli vårt livs äventyr, säger Felicia upphetsat. Är du beredd?
Hönan kacklar till svar. Flickan föser in Carmen i en tunna som hon sedan lyfter med sig.
– Okej, nu kör vi.
Felicia styr stegen mot kajen, där folk tränger sig hit och dit och inte bryr sig alls om ifall någon blir nedtrampad. Hon spanar efter lastmän med likadana uniformer som hon, och finner dem snart. I väntan på att bli avprickade på fartygschefens lista står de på led nedanför landbryggan mellan den stora båten och lastkajen. Flickan håller tummarna för att det som blir avprickat på listan inte är namnen på dem som ska med på resan, och ställer sig sedan sist i ledet. Raden fylls snart på bakom henne, och hon är glad över att ingen märker att hon egentligen inte hör dit. Hatten hon har på sig är dragen långt nedanför öronen, bara för att ingen ska se att hon är en flicka. Under tiden hon väntar på att komma fram, lyckas hon snappa upp ett och annat från de övriga:
– Jag har alltid velat fara till Amerika, man har ju hört att där ska allt vara möjligt, säger någon längtansfullt.
– Ja, och så får vi inte glömma alla kvinnor, de sägs ju vara bättre än här hemma, om man säger så, svarar en annan.
– Men brottsligheten lär vara betydligt högre än här, har jag hört.
– Äsch, det är bara skrönor. Man får ta det folk säger med en nypa salt.
I sina tankar påpekar Felicia för killarna att det nog snarare är det där om kvinnor och möjligheter de borde ta med en nypa salt, men hon säger ingenting högt, det vågar hon inte.
Minuterna går snabbt, och snart är också Felicia framme vid vakten och hans lista. Hon är så nervös att hennes händer skakar, men tvingar sig ändå att hålla fokus.
– Hrrmhrm, harklar sig vakten dovt.
Han kikar på henne med sina små grisögon. Till sin förskräckelse upptäcker Felicia att det är samme man som tidigare bett henne lämna hamnen.
– Vad har du i tunnan?
Felicia förställer rösten, både för att den sure gubben inte ska känna igen henne, och för att han inte ska höra att hon är en flicka.
– 20 liter vin till Hans Greephle och hans mannar, säger hon och låtsas att tunnan är mycket tung.
Mannen gör en anteckning i sin lista och grymtar sedan åt henne att gå vidare. Felicia går med sin tunna upp på däck.
– Vänta ett ögonblick, ropar mannen. Felicia stelnar ofrivilligt till, har han upptäckt hennes bluff?
– Sade du tjugo liter?
– Ja, tunnan rymmer tjugo liter.
– Tack, ropar mannen.
Lättat andas Felicia ut - han gick på det, hennes plan lyckades! Hon vänder upp mot däck igen. Med ett leende så brett att det räcker från ena örat till det andra ställer hon sig sedan ifrån sig tunnan i ett mörkt hörn, öppnar locket och tar upp Carmen.
– Se noga på hamnen här nedanför, uppmanar hon hönan, det här är nämligen sista gången vi får se den.
Hon skrattar, och Carmen kacklar förstående. Med kroppen full av sprudlande glädje sjunker Felicia sedan ned på däck, och känner hur båten långsamt börjar röra sig. Det är nu alla hennes drömmar går i uppfyllelse, i Boston väntar all den glädje hon blivit berövad fram till detta ögonblick. Lyckligare än på länge lutar hon sig tillbaka med sin höna i famnen. Hon vet att när hon vaknar kommer hennes nya liv att ha börjat, och med den tanken i huvudet slumrar hon snart till, Felicia Bett.