Idag är det den av FN utsedda dagen till åminnelse av Förintelsens offer. Det var den 27 januari 1945 som lägret i Auschwitz befriades.
Själv var jag ett år då. De närmast följande åren publicerades bilder från lägren i tidningarna och jag var väl två-tre år när jag såg en bild på fångar i Belsenlägret. Jag tyckte de var hemskt magra och frågade mamma vilka de var. Hon berättade. Sedan gick jag länge och tyckte fruktansvärt synd om de stackars människorna i Bälsås (en anhalt på dåvarande järnvägen som gick här förbi), antagligen tills någon gjorde mig uppmärksam på missuppfattningen.
Tänk om världen fortfarande vore så liten som barnets värld, så att vi kunde uppleva att folkmord, krig och svältkatastrofer utspelades i vårt närmaste grannskap och identifiera oss med de utsatta som om de vore våra grannar. Det vore en självklarhet för oss då att hjälpa, rädda och ge de hungrande mat. Men trots att världen genom moderna kommunikationsmedel krympt verkar det bara som om avstånden mellan människor ökat.
Jag kan inte minnas att jag vid den tiden funderade över orsakerna till Belsenfångarnas lidande, vem som gjort dem så illa. Jag var ett litet barn och berördes bara starkt av bilderna på utmärglade människor. Det föder en annan reflektion; är empatin ett naturligt, medfött drag hos människan? Kommer empatin först, och analyserandet senare? Och när avtar förmågan till empati?
Fortfarande lever några av de fångar som befriades ur lägren. De kan vittna om det ofattbara som skedde. En av alla som skrivit ner sitt vittnesmål är Imre Kertèsz i \"Mannen utan öde\". Den är inte i egentlig mening självbiografisk, även om författaren själv var deporterad under kriget, men den beskriver, stillsamt, tålmodigt, steg för steg hur nedstigningen till helvetet går till och hur det är möjligt att människan förvandlas till bödel och offer. Det sker i små steg. Steg för steg mot arbetslägret eller gaskammaren. Och allt som sker är logiskt, ja nästan normalt. Ingen annan skildring av Förintelsen har skakat om mig mer grundligt än detta blottläggande av strukturerna.
Därför blir min hyllning till offren, 62 år senare, följande uppmaning, till mig själv, till oss, till er: Ge akt på de små stegen. Den skenbart beydelselösa förskjutningen i attityder är avgörande. Ge akt på empatin!