Det är så tomt och tyst överallt.
Ingen rör sig, ingen säger nåt,
skuggorna är långa och svarta.
Jag fryser lite, huttrar i stillheten.

Tevens stereotypa hysteri
är det enda som varsnar om att
nånstans kanske ändå någon ÄR.
Nattens anledning snusar lugnt, allt väl där.

Jag sluter armarna tätt kring mitt bröst,
kramar mig själv lugnande,
värmande i nattens ensamma arbete.
Vakar och väntar på gryningen.
Nattpasset är snart till ända.

God morgon viskar jag
till apelsinskärvan på himlen
och önskar att ensamheten
bara hörde till denna natt.