Som du ser är framtiden inte så skrämmande so du trodde. Som du ser finns möjligheterna uppradade framför ditt ansikte. Bara för dig.
Men du borde inte gå dit. Du borde varit ung för alltid.
Och som du ser är sanningen sann, för lögnerna kunde inte bryta igenom ödet, inte för dig. Du har världen framför dig och du ser dagen fladdra omkring som en fjäril i gryningsljuset varenda morgon. Du försöker inte fånga den, för den flyger på sina späda vingar och sätter sig på din axel.
Och jag önskar dig inget mer än livslång lycka. Men. Du borde inte.
Jag vet att du inte ser någonting som håller dig kvar här längre. För här blir alla färger gråa och körsbärsträden har slutat blomma. Du har varit död så länge, det är dags att börja leva. Jag vet att det är det, och bara det, du ser.
Och om jag var du skulle jag se det du ser. Jag vet att du vet att du gör det enda rätta. Men. Igår var du ett barn.
Jag har hört att det inte är lätt att bli vuxen. Bryta sig loss från det perspektiv som alltid varit din sanning. Kanske. Kanske är det inte så lätt.
Kanske jag borde lida med dig? För att det inte är så lätt för dig? Men nej. Du har det du drömde om. Jag har bara drömmen kvar. En dröm som förvandlas till en mardröm nu. För jag var inte helt ensam. Jag hade dig. Hade. I imperfekt.