Allt är bara vrakgods
omkring våra ruinerade små liv
med sjukdom, orkeslöshet och förtvivlan överallt
omkring oss med ett ständigt skri av lidande
och smärta i öronbedövande hjärtskärande
grym oupphörlig outhärdlighet,
som av spännbältesdårar inlåsta på sjukhus
ständigt vrålande och utan möjlighet att röra någon lem,
som om man kunde binda fast det mänskliga,
dess smärta och dess lidande;
och vi är, skam till sägandes, som vanligt separerade
och kan ej göra något utom ändå sträcka ut en hand
och ha vår kärlek vaken och gemensam
som den känsligaste orkidé förkvävd i vintergranskog
men som ändå lever, överlever och går vidare
i ljus naivitet och illusion i tron
att den kan sprida sitt ljus skönhet överallt,
fast den kompakta gravskogen blott svarar med sin tunga tystnad.

Men hon lever, och så länge som hon lever
triumferar hon.