Min stortå nuddade det skållheta vattnet, hettan svedde till något men värmde också min frusna kropp. Efterhand omslöt vattnet mer och mer av min fot tills jag hade vatten upp till mitt knä, det stack som om jag fått en liten glasskärva i var och en av mina porer. Jag satte handen på badkarskanten och förde sakta ner mitt andra ben också, jag kände hur temperaturen i min kropp började höjas och värmen pinade mig inte så mycket längre. Långsamt lade jag mig ner och kände hur vattnet varsamt masserade min nakna kropp, jag tittade upp i taket och genom den fjäderlätta ångan beskådade jag listerna som såg ut att hindra taket från att falla ner över mig. Den korniga ytan taket formade ett mindre berglandskap, jag lyckades nästan urskilja en älv som slingrade sig emellan bergstopparna när min koncentration bröts av ett plaskande ljud som visade sig ha kommit av att tvålen hade glidit ner i vattnet. När jag återplacerade tvålen på sin plats på badrumskanten föll mina ögon på den fina dekoration jag ställt upp, en röd ros i varje hörn samt ett skinande rakblad bredvid en av rosorna, det såg nästan ut som att rosens kronblad sträckte sig likt fingrar utan att nå den skira metallbiten. Rosens blad hade en sån inbjudande färg och yta, blodröd och sammetslen, jag tänkte vilken vacker värld som skulle kunna finnas inuti. Mjuk men ändå motsträvig, ett vackert mörkrött skimmer som innesluter hela den kupade världen i en sorts hinna av genomskinligt mörker.

Jag har alltid varit drömsk och velat fly till andra världar, den värld som förunnats mig har aldrig känts riktigt rätt, det kändes som om jag föddes på avigsidan och att jag aldrig lyckats få tag i andra änden så jag kunnat rätta till mig. Mitt mänskliga anlete har jag heller aldrig upplevt som det ämnade, tillsammans med andra människor har det alltid varit som att de fått samma laddning som mig när jag kommit in i rummet, som om de blivit nordändar på magneter de också, vad jag än gjort eller sagt så har jag vänts från dem. Musiken och böckerna har varit min räddning, nya världar att äntra, Jane Austens sagolika kärlekshistorier och Sylvia Plaths vackra formuleringar. Jag kupade en hand runt mitt ena näpna bröst och tänkte att det skulle kunna komma att aldrig känna öm beröring från någon annan än mig själv. Åtskilliga gånger hade jag funderat kring vad som gjort att andra uppfattade mig som en tumör, jag var ganska gänglig, blek persikohy klädde min kinder, på min vänstra axel hade jag fem små födelsemärken. Mitt ansikte var ganska intetsägande, avlångt och kantigt. Min pappa tyckte att mina prominenta ögon som av naturen var målade i mörka färger gav mig en intelligent småskrämmande blick, kändes inte som en komplimang direkt. Någonstans har jag läst att människan är som månen, endast en gråsten på egen hand, men om någon eller något låter sitt ljus falla på den så blir den vacker och meningsfull, frågan är ju då vad man ska ta sig till om aldrig ens en droppe ljus landat ens i närheten av en själv. Vad jag skulle ta mig till behövde jag egentligen aldrig fråga mig själv om, för utvägen kändes självklar.

Den stilla vattenytan visade upp medfödd perfektion, klara sfäriska linjer, en självklar horisontell fasad. Jag kände mig så ytterligt liten i jämförelse, var fanns min perfektion? Ofta hade man blivit uppmanad att ta till sig tanken om att en och var, var unik. Det enda i min varelse som känt sig unikt, var känslan av osamhörighet, en oval dov olycka som kunde definieras som en rastlös villrådighet, att vara ensam bland tusen.

För ett år sen var jag sjuk och låg i min säng med hög feber och beskådade insidan av mina ögonlock, jag var ensam hemma, trots saknaden av ljud så var det trängsel i min hjärna, bortglömda tankar försökte hitta sin väg till mitt medvetande, endast då och då kunde jag se eller höra konturerna av vad som ville accentueras. Inlåst i min källare till medvetande kände jag mig mer, jag fanns, jag kände mänskliga känslor, självbevarelsedrift, jag ville ta mig ut, jag såg ljuset mellan brädorna, hörde ropen på andra sidan. Sen somnade jag tror jag, när jag vaknade, kände jag kårar längs min rygg, likt insekter under mig hud, jag var genomsvettig, jag frös och var hungrig. Dock kände jag mig annorlunda, jag reste mig upp i sängen, tittade ut genom fönstret, jag såg kalla färger hörde mörka ljud, någonting var förändrat, jag tittade i spegeln, jag kom till klara, jag hade velat födas på nytt, men jag hade kommit ut missfödd, jag blev livrädd, en främmande tärd person ögnade över mig, rädslan ökade och sprack ut i en blixt när jag insåg vem människan i spegeln var. Jag hade blivit mig själv. Inget hade förändrats, en vandrade vålnad i sprucket läder till själ var jag, vare sig jag ville eller ej. När jag klöv ytan med handen kändes vattnet tjockt som kvicksilver, jag ville som sista handling sudda ut de sista fragmenten av min varelse, inte ens spill från ett radergummi ville jag vara.

Den gnistrande klingan på rakbladet såg mig rakt i ögonen och uttryckte känslan som en eutanasiläkare måste känna inför sina uppdrag. Jag iakttog fingrarna på min hand hur de idogt sträckte sig efter det, ett titanfärgat palmblad som inte sett solen sen den gick i kras. Hela min arm sträckte sig utan att nå, jag uppfattade en genomskinlig motvilja. Jag funderade kring huruvida det var ett spratt från min inbillnings sida eller om det var så enkelt att det var mitt mod som tröt när det gällde att rita ett streck med rakbladet på min bleka handled. Jag smekte min handled med två fingrar, och kunde nästa känna det varma blodet som forsade i hög fart genom mina ådror likt det kristallklara smältvattnet från bergen på våren. Jag drog med nageln längs min handled, jag började känna pulsen i mitt huvud, jag kunde nästan höra klaffarna stängas och blodets viljestyrka ropa. Jag fattade rakbladet mellan mitt högra pekfinger och min tumme, jag snittade ett kors på min vänstra handled, den första rubinröda droppen började formas och föll i ultrarapid mot vattenytan, man såg blodet spädas i badkaret. Samtidigt som mitt arma hjärta fortsatte pumpa ut mitt liv i form av blod började den så kallade verkligheten blekna, väggarna rann ner på golvet, mina ögonlock kände samma tyngd som Atlas när han bar jorden på sina axlar. Färgerna blev som ett töcken, konturer smälte samman, allting antog äggskalsfärg innan ljuset falnade och ett kompakt mörker slöt sig kring mig. Mitt medvetande gjorde det enda rätta, det skälvde och gav upp.