Jag är så arg,
pissförbannad
på alla dessa människor
som bara går förbi
de som ser blodet som rinner ur
de rakblads-ärrade armarna
men inget gör

Varför, det är ju bara att hämta förbandslådan?

Jag är så besviken,
jättesur
på alla dessa människor
som bara låter kilo efter kilo falla
på de arma anorexi-kropparna
men inte orkar bry sig

Varför, det är så onödigt spill på värdefullt människoliv?

Jag är så trött,
dödtrött
på alla dessa människor
som bara iaktar på håll
utan att ingripa
när mobbingen sker varje dag på skolgården

Varför, det är så himla förödande för varje individ?

Jag är så besviken,
urless
på all denna nonchalans
när det gäller de
självskadebenägna barnen
De syns så tydligt, men folk skiter i dem

Varför, deras rop på hjälp är ju oftast så himla tydliga?



Bakom varje ärr
Bakomvarje kilo som kräkts upp
finns en förklaring, det är bara att fråga
Barn, ungdomar gör sig inte illa för skojs skull
Nä ,väx upp för fan!
Ni som blundar för den självskadebenägna generationen
Jag kräker hellre ut min ilska på er

Jag är så ledsen,
förtvivlad
på alla er som går förbi
de destruktiva söndriga barnen
För jag vet, jag var nämligen själv en av dem förut
Jag gråter för jag ser ju hur ni vägrar se...

Varför, så mycket värdefullt människosjälsliv till spillo?


***
...de där söndriga barnen
som ingen orkar se
ja, det var min identitet med, förut...

***

Jag är så frustrerad,
irriterad
idag på alla er vuxna ,så kallade ansvarstagande, människor
som bara gick förbi mig
Ni såg mig,skakade bara uppgivet på era huvuden
sedan gick ni förbi mig

Ni frågade aldrig om orsakerna till mitt trasiga inre
De var ju så uppenbara ni blundade, knep ihop era ögon
så hårt ni bara kunde ,och vägrade se verkligheten och vandrade vidare
Och jag, jag var bara ett vilset, söndrigt, kärlekstörstande barn

Varför, de blev så många års slöseri bakom lås och bom, inom psykiatrins slutna väggar?