Jag ville inte längre tillhöra er kyrka,
detta kommer jag alltid att stå för.
I naturen finner jag min inre styrka,
där vi alla föds, lever och slutligen dör.

Ni predikar om Jesus och alla de stora,
vissa av er knackar till och med dörr.
I era ögon betraktad som en oren hora,
ni som vill att allting ska vara som förr.

Ni sjunger och ropar ut bönerna som ni ber,
om ett kommande paradis bara för er på jorden.
Livrädda att vi ska lyckas genomskåda er,
sanningen som förkläder i de vackraste orden.

Ni hånar den som följer sin egen inre röst,
blinda för styrkan i ett sådant hjärta.
Bortstötta och inte längre värda er tröst,
dömda till ett liv utanför i evig smärta.

Vi lever alla under ett och samma himmelstak,
tillsammans som en stor familj i Guds hus.
Snälla gör det inte till en så stor sak,
vi strävar ju ändå alla efter samma ljus.

Att livet och alla och envar utvecklas,
är något som ni inte tycks vilja se.
I era ögon ser man att ni nästan äcklas,
av alla som vägrar falla på knä för att be.

En dag kommer vi alla att leva fria,
saliga och lyckliga i samma paradis.
Minnas vårt förflutna som en svinstia,
där vi krigade och syndade på så många vis.

Vi är många idag som avstår från er kyrka,
som syndar varje dag mot alla dess förbud.
Den dömande makten kommer vi aldrig att dyrka,
i naturen och kärleken bor vår enda Gud.