förtvivlan fyller mig
efter att vi en gång varit
som vi varit
nära
och kära
utan att veta
åt vilket håll att gå
speciella vägar
valdes åt oss båda
vi skildes åt
och ingen utav oss
är särskilt glad för det

men nu när vi ses
behandlas båda som glas
vi ser igenom
båda genomskinliga
vackra
ståtliga
lika egoistiska
ingen vågar riktigt
ta första steget tillbaka
till det vi hade
för båda vet
att det nog redan är förlorat

att försöka
det går nog inte
loppet är över
kärleken blöder
orden hörs inte
ekot efter skriket
i badhusparken
efter lögnen du berättade
för att slippa mig
att hålla om dig
var det enda jag visste

du tog det ifrån mig
lika snabbt som du sa
- det kan aldrig bli du & jag
vilket falskt ingivande du gav
ligga på sängen
och hålla om mig ömt
sedan bara
dra bort allting du sagt
till en kylig bisarr värld!



vart är du på väg?
rakt in i helvetets gap
saknaden är kvar
efter vårat vackra hat..

och du ser mig enbart som
marken du går på
och för dig är jag helt enkelt
otillräcklig och osynlig!