det kom som en reflektion från det oväntade
det minst anade svaret fick jag rakt i ansiktet
är det meningen att jag skall känna mig såhär,
fruktansvärt hjälplös i situationen,
eller finns det någonting som jag
kan göra för att förbättra den?


att osäkerheten hos dig kan sätta upp murar
märkte jag redan för längesedan
men när jag väl rivit ner muren,
så lyckades jag på något sätt,
mura ihop den igen,
utan att riktigt veta hur...


Du är inte otillräcklig för mig, du är mer än tillräcklig!
och nog väntar jag på svar från svunna dar
från när ingenting var så jobbigt som det är idag
när mina tårar faller likt regn ner i havet
så försvinner dom när du torkar dem från min våta kind

jag vet att du hatar att se mig svag,
för jag är Din mur, och Du är min
men när en mur faller, faller de båda
och man vet aldrig riktigt hur hårt det fallet är
för Dig var fallet när jag sa "jag orkar inte mer"


ord som jag förevigt i mitt inre kommer att gnaga
och tära sönder varenda liten del av mig
tills jag förlåtit mig själv för att orsaka dig en sådan smärta

Jag var rädd. Ja, jag var rädd.


rädd för att bli lämnad, åt det ensamma mörkret igen,
istället
så gick jag in i mörkret själv
och lämnade dig kvar i ljuset
där jag borde ha stått nu
bredvid dig.


Men jag var rädd. Och du hade okrossbara murar.


Men en dag, när min rädsla är över
och dina murar går att slå igenom
så kommer jag att vara där..


jag river ner murarna åt dig
och Du botar min rädsla
vi är varandras halvor

och tillsammans, går vi orädda mot en ny dag..

..i Babylon